Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 01:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/02/10/hanna-nar-kamerorna-ar-av-ar-det-anda-ingen-som-bryr-sig/

På Stan-bloggen

Hanna: När kamerorna är av är det ändå ingen som bryr sig

Ungefär samtidigt som Thorsten Flincks näve träffade Gina Dirawis bakdel på Melodifestivalens scen i Växjö, så träffade min 22-åriga bordsgrannes hand min tyllklädda röv på min äldsta väns bröllop i Karlstad.

Jag blev inte förvånad. Inte över någon av händelserna. Det är långt ifrån första gången som någon smäller mig i rumpan. Jag har blivit tafsad på röven i över femton års tid nu, i ett antal olika länder, av ett antal vitt skilda män med varierande styrka, och utöver mig själv har jag nog ingen kvinnlig vän som inte har varit med om samma sak. Det har hänt mig så många gånger att jag inte ens känner mig särskilt kränkt längre, om jag nu någonsin har gjort det. Däremot har jag lärt mig att säga ifrån.

Så det gjorde jag naturligtvis till den vingliga 22-åringen som precis hade tagit sig friheter efter bröllopsmiddagen i Karlstad i helgen. På ett väldigt behärskat och vuxet sätt berättade jag för ynglingen hur saker och ting fungerar i den här världen, och att det som han just hade gjort inte fungerade alls. Sen gick jag och skvallrade för hans pappa, som också råkade vara där.

– Vet du vad din son precis gjorde, frågade jag. Han tog mig på röven.

– Gjorde han!? Utbrast pappan och fortsatte stolt: Ja, jag har lärt honom allt jag kan!

Samtidigt, i Växjö. Thorsten Flinck grabbar tag i Gina Dirawis rumpa på scenen på Melodifestivalen. Gina hade tydligen gjort succé under kvällen, sina unga år till trots, som programledare för SVT:s största produktion under hela året. Dagen efter när jag läste tidningarna så skrev alla om Ginas röv, och vilket gubbslem Thorsten Flinck är. Med rätta kan man tycka, det är väl bra att folk reagerar. Det hade ju varit konstigt annars.

Men samtidigt. Den upprördhet som så många känner uteblir hos mig. Förvåningen, bestörtningen, den nationella eftersmaken av kränkning, jag känner det inte för jag är så van, jag är så jävla van och inget tar mig med storm längre. Jag blev inte förvånad när 22-åringens hand letade sig nerför min rygg, snarare hade jag blivit förvånad om den inte hade gjort det. Och kränkt..? Nej, inte särskilt, eftersom jag är snabb med att påpeka att det är min röv och att det är JAG som avgör när den ska bli rörd eller smiskad eller vad fan jag nu vill ska hända med den och då brukar det bli mycket mer pinsamt för karln ifråga än för mig själv. Hursomhelst, den vingliga 22-åringen vars hand precis hade träffat mig var inte det stora problemet den kvällen, för honom kunde jag ändå prata med och det fanns ett litet ljus i hans ögon som visade att han förstod vad jag sa till honom och att det antagligen skulle dröja innan han gjorde det mot någon annan. Far hans däremot…

Medan Thorsten Flinck skriver öppna brev till Aftonbladet och ber om svenska folkets förlåtelse så fortsätter random farsor landet över att slå sig själva för bröstet för att deras söner inte respekterar personliga sfärer så länge dessa tillhör kvinnor. De klappar sig själva på axeln för att de har skickat med sin avkomma den nödvändiga nonchalansen över andra människors kroppar och känslor, och ingen ifrågasätter dem för de står aldrig på en scen inför miljoner tittare och gör det. Random farsor gör det lite grann varje dag i sitt lilla liv och ingen blir förvånad, ingen blir upprörd för det är så vanligt, de kan lugnt fortsätta. Ingen kommer att tvinga dem att göra offentlig avbön. För när kamerorna är av så är det ingen som bryr sig.