Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 04:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/03/07/benke-jag-overmannas-av-en-intensiv-karlek-till-det-lilla-fartyget-en-varkande-langtan-dit/

På Stan-bloggen

Benke: Jag övermannas av en intensiv kärlek till det lilla fartyget. En värkande längtan dit.

Samma sträcka med hunden varje dag. Som på räls. Ibland erinrar jag mig ett tips om att man ska ta en annorlunda väg till jobbet varje dag, eftersom det är bra för kreativiteten.

Man hör en sån där grej en gång. Man minns inte vem som sa den. Det kan vara något som en urspårad new age-putte drog till med. Men vissa saker fastnar.

I så fall ligger min kreativitet risigt till.

En dag lufsar vi fram längs Fjällgatan och jag ser ett litet fartyg stäva ut mot skärgården. Längs sidan står det med blå bokstäver: ÅNEDINLINJEN.

Kontrasten mot dinosaurierna i förgrunden är hjärtskärande. Ålandsfärjorna som reser ragg över Katarinaberget, Birka Bronto och Mariella och Atlantis och allt vad de heter, kolosserna som innehåller hissar och simbassänger och egna små motorleder och flygplatser och faktiskt har jag också hört, egna små innanhav där man kan kliva ombord på färjor och åka ut på Silja Sea och köpa sprit som man inbillar sig kostar mindre än hemma men ingen bryr sig om att kolla och det spelar strängt taget ingen roll, för alla affärsidéer som lyfter bort skamtröskeln till att knäcka en starkis till frukost är halvvägs hemma.

Den lilla båten från Ånedinlinjen räcker de här kolosserna till knävecken ungefär. Den är obetydligt större än Birka Brontos livbåtar.

Jag vet inte vad det är. Men jag övermannas av en intensiv kärlek till det lilla fartyget. En värkande längtan dit.

Bara det att rederiet heter Ånedinlinjen.

Namnet anspelar på en engelsk tv-serie som hade sina glansdagar under 70-talet, på den tiden när vi hade två kanaler och ett ord som ”zappa” således bara syftade på en gitarrist som aldrig lärde sig masturbera men ägnade resten av livet åt att ta igen det på strängarna.

Serien hette ”Onedinlinjen” och handlade om ett skeppsrederi i slutet av 1800-talet. Svenska folket satt bänkat framför tjock-tv:n. Ånedinlinjen grundades 1979, och då satt namnet antagligen som kniven i länsman. Jag ser fartyget tuffa vidare ut mot skärgården och jag tänker på alla sneda slipsknutar som ställt frågan till någon i personalen, varför heter ni Ånedinlinjen, och bruden bakom disken i vit kortärmad skjorta och stift i överläppen – bruden, inte disken – säger med ett generat leende att hon tror att det var en tv-serie som hette så.

Men förmodligen säger hon att hon inte vet. Att hon kan fråga... men hjälp till här nu då, halvsvuls­tig, mellanchefig titel... att hon kan fråga KRYSSNINGSVÄRDEN var namnet kommer ifrån. Och hon vänder sig in mot ett rum och frågar. Vi ser bara kryssningsvärdens underarmar över skrivbordet. Vi hör inte vad hon säger, bara hennes surmulna tonfall.

Men kryssningsvärden vet förstås inte heller.

Jag tänker på alla gånger de måste ha funderat på ett namnbyte. Alla påläggskalvar i Björn Borg-kalsonger som suttit på styrelsemötena och sagt: vi måste tänka nytt. Vi kan inte klamra oss fast vid det här namnet längre.

Men i kortänden av bordet har det suttit någon silverhårig tjurskalle och sagt: Aldrig i livet. Då går jag hellre till botten. Med namn och allt.

En vacker dag löser jag biljett. En vacker dag sitter jag där med en mellis i ett snålt tilltaget glas i hårdplast, modell skolbespisning, och en suckande hund vid mina fötter.