Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-03 10:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/03/09/hanna-vem-vill-vara-en-mespropp/

På Stan-bloggen

Hanna: Vem vill vara en mespropp?

För några veckor sen var jag på middag hemma hos Amanda Schulman och Hannah Widell. De har ett webbprogram på Aftonbladet numera där de bjuder trevliga människor på middag och jag är trevlig så jag fick komma. En annan som är väldigt trevlig är Pär Lernström, så han fick också komma. Han och jag satt på samma sida av bordet och slevade i oss kronärtskocksgratäng med surdegsbröd. Det var trevligt.

En programpunkt var att man skulle säga en bra och en dålig sak om varandra. Den dåliga kritiken skulle liksom bränna till lite i allt det trevliga, den skulle ge Aftonbladet något göttigt att länka till. Kritiken som Pär fick var att han var en jävla mespropp. Pang!

Widellskan menade att han var liksom lite föööör smooth. Att han väjde för jobbiga saker. Att han kände av för mycket och inte körde sitt eget race. Som jag fattade det. Och det är väl bra som kritik om det nu inte finns något annat att kritisera, vilket det inte finns med Pär eftersom alla tycker att han är en sån jävla härlig kille.

Han är proffsig, trevlig, rolig och snäll, nästan perfekt för snygg är han också. Alla gillar honom. Men han är en mespropp. Pang.

Jag känner inte Pär särskilt väl. Alls. Vi är kolleger, ytligt bekanta, vi råkar hamna på samma sida middagsbordet någon enstaka gång. Jag är totalt omedveten om hans själs vindlingar, om hans mörker om det nu finns, hans eventuella osmickrande sidor. Lika bra det säkert.

Men jag kände att jag ilsknade till där vid middagsbordet. Jag kände att jag ville försvara Pär. För Pär har en egenskap som jag tycker är extremt ovanlig i dag. Han är en kille som krattar gången för andra. I sitt program på P3 lyfter han sina kvinnliga sidekickar på ett sätt som jag sällan ser män göra. Han låter dem ta stor plats i programmet, han skrattar åt deras skämt, han får dem att må bra och bli trygga där bakom micken. Han låter dem göra ett bra jobb. Han tar plats själv, men han låter andra ta den största platsen. Och det skulle han inte kunna göra så bra om han inte var en ”mespropp”.

Att känna av andra människor, att bry sig om stämningen i rummet, att känna lukten av andra människors humör – det är fan en helt fantastisk egenskap. Det är en egenskap som kvinnor har tvingats odla och förfina till perfektion, för det har varit det enda sättet för dem att kunna ta plats i offentliga sammanhang. De får ta plats om de ger plats, om de bekräftar sin omgivning, om de krattar gången för dem som äger den. Och jag tycker det är imponerande. Speciellt i de sammanhangen där Pär och jag rör oss, där är den egenskapen ovärderlig.

Så därför ilsknar jag till, när just den egenskap som gör Pär till en så bra programledare (och till en så jävla trevlig kille) ska kritiseras och i förlängningen blir något… ja, omanligt. Vem vill vara en mespropp?

Jag älskar att Pär lämnar plats åt andra. Jag älskar att han är SMIDIG, att han undviker konflikter, att han vill att folk ska känna sig trygga och glada i hans sällskap.

När jag träffade honom på Elle-galan tidigare i år så ville jag aldrig lämna hans sida, han var den enda som jag kände mig trygg bredvid. Och han såg det, och han skämtade om det på ett TREVLIGT sätt, och jag slappnade av och sen blev det en ganska trevlig gala till slut, eftersom jag hade haft turen att springa på Pär Lernström. En av få män i ­medierna i dag som inte ser hela världen som sin scen. Trevligt tycker jag.