Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 09:43

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/03/23/hanna-naaaj-svarar-mamma-pa-sitt-vanligt-aggressiva-satt/

På Stan-bloggen

Hanna: ”Näääj” svarar mamma på sitt vanligt aggressiva sätt.

På jobbet så skämtar vi ibland om mammas och min extremt nära relation. Att vi delar säng när hon är här. Att vi pratar i telefon flera gången om dagen. Och att jag regelbundet fraktar henne medelst tåg till Stockholm lägligt till att min lägenhet har blivit för stökig, när diskberget har växt sig för stort eller när jag har något renoveringsprojekt på gång. Mamma kommer typ en gång i månaden för att hjälpa mig att styra upp mitt liv.

Nu till exempel är mamma här och hjälper mig installera min nya säng. Hon hjälper till med allt. Hon följer med mig till Järfälla och inspekterar sängstommen i massiv furu och hon hjälper mig att packa in delarna i bilen, hon hjälper mig att välja färg att måla sängen i och hon hjälper mig att bära upp hela skiten till min lägenhet, tre trappor utan hiss. Trots att hon har ont i höften. Mamma tvättar stommen med målartvätt. När jag säger att ”mamma vi kan väl skippa grundfärgen och spacklandet och gå direkt på det roliga?”, då skriker mamma att ”om man ska göra saker så ska man göra det ordentligt!” och blir på riktigt förbannad för att jag är så otålig. Sedan spacklar mamma igen revorna i gaveln och slipar noggrant och svär lite över värken i armarna och livets jävlighet i allmänhet. Fast jag vet ingen som gillar livet så mycket som mamma.

Mamma pratar konstant. Hon är i princip bara tyst när hon sover, och egentligen inte då heller eftersom hon sover så lätt och vaknar till så fort jag rör mig. ”HEJ” säger hon då glatt.

Mamma och jag sover i samma säng när hon är här och hälsar på. Det är tydligen inget som folk brukar göra har de låtit mig förstå på jobbet. Mammor brukar sova i tältsängar i vardagsrummet eller i gästrum om man nu är så välbeställd. Men mamma sover hos mig, det är inte konstigt alls tycker vi, även om jag brukar vända mig åt andra hållet när mamma kryper för nära i sömnen. Det har mer att göra med att jag har så svårt att få något syre i hennes andetag, men det säger jag inte på jobbet.

”Du, tycker du att vi har en osund relation” frågar jag mamma när vi tar en paus i sängmålandet. ”Är vi för nära liksom? Borde jag bli självständigare?”

”Näääj” svarar mamma på sitt vanligt aggressiva sätt. Hon låter alltid arg även om hon inte är det, vilket ofta leder till ganska dålig stämning med folk som inte känner henne. ”Det tycker inte jag! Du frågar ju inte mig så mycket, det är mer jag som säger åt dig vad du ska göra och sen skiter du i det.”

Jag frågar mest bara för att. Jag vet inte. För att jag känner mig lite konstig på jobbet. Bara för att för mig är det inte konstigt. För mig är min och mammas relation den enda i mitt liv som aldrig behöver ifrågasättas och gud vad skönt det är att ha åtminstone en sådan. En är kanske allt man behöver för att känna sig trygg.

Men det här med att jag blir alldeles pirrig i magen när jag åker iväg för att hämta mamma på stationen, nästan som när jag var tjugo och min kille kom med tåget från Stockholm och jag skulle gå och möta honom och jag räknade minuterna med ett konstigt lugn, som om jag förberedde mig på att något så underbart egentligen aldrig kunde hända, is i magen har ju mamma alltid sagt – är inte det lite överdrivet? Det blir ju aldrig nåt ligga ändå i den nymålade sängen.