Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-08 01:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/03/30/benke-barnen-blir-hitler-hela-ganget/

På Stan-bloggen

Benke: Barnen blir Hitler hela gänget.

Författarcentrum heter en hyvens organisation som man kan vända sig till om man vill boka en författare till sitt bibliotek eller sin kulturförening eller skola. På hemsidan kan man läsa vad de olika författarna har skrivit och vad de kan göra; jojka eller vifta på öronen, men mest handlar det förstås om muntrationer som att berätta om sitt författarskap och läsa högt ur sina verk för den stjärnögda församlingen.

Högstadiebesök brukar inte vara överdrivet populära bland författarna; de flesta drar gränsen vid gymnasiet.

Man kan fråga sig varför.

Jag var och pratade i en åttondeklass en gång. Det var i Åsöplugget, i Skatteskrapans skugga, och uppgiften var att berätta lite om hur man skriver en pjäs för sisådär tio elever som anmält sig till en dramatävling. Det gick inget vidare. Innan jag hade hunnit få av mig jackan brast några elever ut i en grälsjuk harang om en schemateknisk miss, jag försökte förklara att jag inte hade något med saken att göra, men halva gänget stormade ut i vredesmod och drog med sig några till, och kvar satt några elever som tysta betraktade mig med ett slags roat förakt.

Det är svårt att få folk till lärarutbildningarna.

Kanske finns det förgreningar till författarnas uttalade önskan att slippa besöka högstadieklasser. Kanske beror det på att alla innerst inne vet att om saker och ting skulle skita sig fullständigt där inne i klassrummet, då har man ingenting att ta till.

Jag talar om det som i brist på bättre brukar kallas ordningsfrågor, och som får många att kröka munnen i ett nervöst hånleende och säga att de tvivlar på att man löser något med en återgång till katederundervisning eller kadaverdisciplin. (Det brukar också finnas en djuping i församlingen som säger tänkvärdheter som att ”man kan vara en auktoritet utan att vara auktoritär”.)

Man kan skylla lärarbristen på kommunaliseringen av skolorna, man kan skylla på nedskärningarna eller på flykten till friskolorna. Men jag misstänker att den bottenlöst deprimerande sanningen är att den största bromsklossen inom skolans värld är föräldrarna. De vill att det ska vara tyst och lugnt i klassrummet, men de vill inte prata om hur det ska gå till. För då kan det bli så tråkig stämning.

Jag har suttit på föräldramöten där förslag om att bråkiga elever ska skickas hem har avvisats med argumentet att den bråkiga eleven kan känna sig ”utpekad”. (Vilket man kan undra om eleven inte redan gör, eftersom vi ägnar så många pannrynkade föräldra­möten åt honom eller henne.)

Om man då svarar: ja, det är liksom det som är poängen, då säger de andra föräldrarna att det låter som en ”bestraffning”, och tittar medlidsamt på en. Bestraffningar är nämligen hopplöst omoderna. Svart pedagogik. Barnen blir Hitler hela gänget.

De flesta föräldrar har något att ta till mot sina barn om ingenting annat funkar. Det där ”nu får du gå in på ditt rum och lugna ner dig”. Fast sådär balanserad låter man ju aldrig. Det far i väg och sen får man dåligt samvete och ber om ursäkt och har sig.

Men ändå: man har något att ta till. Hade man inte det tror jag att det skulle födas betydligt färre barn.

Lärarna skickas ut att hålla ordning på inte två barn, utan trettio, och de förväntas klara av det utan att höja rösten eller ”peka ut” någon. Vara auktoriteter utan att vara auktoritära. Lycka till.