Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 16:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/04/13/benke-sa-ser-det-ut-i-de-ovre-samhallsskiten/

På Stan-bloggen

Benke: Så ser det ut i de övre samhällsskiten

Rätta artikel

Om vi återvänder till middagsbordet på Södermalm, och vi tänker oss ett par författare, en konstnär, en formgivare, några journalister ... att i det här sällskapet börja klaga på skattetrycket vore en stämningshöjare fullt i klass med att slicka lite mascarpone från sin sked och berätta att man börjar känna en dragning till femåringarna nere på dagisgården.

Jag läste en krönika i en kvällstidning härom veckan som började med ett utfall mot en idrottsstjärna som av skatteskäl bosatt sig utomlands, varefter krönikören vevade om hur fint det är att betala skatt.

En sak som jag då undrar är: Varför har krönikören bildat ett aktiebolag?

Jag ställer frågan av omtanke. För med den bolagsformen får han inte i lika hög utsträckning ägna sig åt det som han gillar så skarpt, nämligen att betala skatt.

Han kanske gillar själva pappersarbetet? Proceduren med bolagsstämmor, godkänna revision och grejor, alla handlingar som tillsänds honom och som han ska sätta kråka på. Han kanske är väldigt förtjust i att skriva sin namnteckning?

98 procent av alla jag känner skulle äcklat avvisa alla påståenden om att skatterna är för höga.

De skulle invända att skatterna går till det gemensamma, och att det gemensamma har krympt alarmerande på senare år och att vi snarare borde HÖJA skatterna.

Lustigt nog tror jag inte att någon enda av dessa 98 procent är vanlig a-skattare.

De har enskilda firmor eller aktiebolag. De drar av och står i och köper grejor på firman. Krönikören är i gott sällskap. Det är något av en folkrörelse, att utåt lovprisa skattetrycket – samtidigt som man inåt, bakom mörka draperier, fixar och donar så att ens skatt ska bli så låg som möjligt.

Och alla tycker att just deras balans är den rätta och att de har rent samvete och dessutom gör de ju faktiskt ingenting olagligt? De lever ju i det här äckliga samhället där solidariteten är död och alla ska bli kunder och företagare. Och som de, underförstått, motvilligt anpassar sig till. Sparkande och skrikande släpas de iväg till bolagsbildandet.

Så ser det ut i de övre samhällsskikten. Man har en revisor som puffar en i sidan och gör en uppmärksam på att man bör byta bolagsform. Åtminstone om man vill få mer pengar att röra sig med. Och det vill alla. Bakom draperiet, alltså. Samtalen med revisorn hörs tack och lov inte ut till middagsbordet.

I de undre samhällsskikten protesterar man mot skattetrycket genom att jobba, köpa och sälja svart. Något som vi i de övre skikten tycker är synnerligen vulgo.

Man kan tycka att många borde välkomna en diskussion om skatterna, eftersom de i praktisk handling uttrycker sitt missnöje med dem.

Problemet är att det är så socialt skämmigt. Att förespråka skattesänkningar är som att säga: Nä hörni, jag vill inte bidra till det allmännas bästa, däremot vill jag ha mer åt mig själv.

Det ingår i samma paket som inkontinens, maggördel och medlemskap i Lions.

Bättre då att fronta med fina åsikter och att hålla girigbukandet för sig själv på kammaren.

Det finns en tredje grupp också. Människor som knegar på och betalar sin skatt utan att säga varken bu eller bä om det. Som går till vanliga jobb, upp tidigt, hem sent och samma peng på kontot den tjugofemte varje månad.

Tänk på dem nästa gång du läser en krönika om hur häftigt det är att betala skatt. Vad krönikören menar är: Vad häftigt det är att alla andra betalar skatt.