Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-22 01:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/04/27/benke-jag-stjalper-i-mig-stycket-som-medicin/

På Stan-bloggen

Benke: Jag stjälper i mig stycket som medicin

Det finns en skylt strax efter Vamlingbo där det står ”Vacker kustväg till Hoburgen”. Kanske är det därför jag dröjer i flera år med att svänga in där. Som om jag in i det längsta tänker: ja ja, jag hör du säger det.

Men det är naturligtvis just en vacker kustväg till Hoburgen. Jag åker dit en sväng med hunden. Inte en käft där. Mycket skräp på stränderna.

När vi åker hem pratar de i P 1 om rättegången mot massmördaren på Utøya. Ensam på landet är det svårt att beskriva vilken betydelse P 1 får i ens liv. Och när till och med rösterna i Studio Ett – Anders Diamant och Helena Groll och gänget – undrar hur man ska undvika att massmördaren blir något slags stjärna, då sjunker jag ihop bakom ratten och tänker: nej, det här går åt helvete.

Så kändes det från början. Offren reducerades snabbt till siffror. Var det 92 som mördades? Nej, tydligen 67. Och hoppsan, nu steg det igen. Mördaren, däremot, fick snabbt ett namn, en ansikte, en historia. Sen blev han Gåtan. Hur är han funtad?

Sen kom debatterna. Samhällets skarpaste hjärnor tvinnar sina silkiga analyser.

Plötsligt kunde jag se det framför mig. Så här kommer det att fortsätta.

Om ett halvår dyker de första t-shirtarna upp. Och upprörda anhöriga. Och någon som säger att vi mest ville provocera. Sen kommer pjäsen, filmen, boken. Och upprörda anhöriga. Och hela tiden, svävande ouppnåelig över alltihop: Gåtan. Hans namn hamras in. Träffarna på Google svämmar över alla breddar.

Varför?

För att han mördade 77 människor.

Politiker köper tv-tid med kampanjkassor och bidrag. Massmördaren köpte den med döda kroppar. Och det har fungerat över förväntan. Han får lägga ut texten. Han blir betraktad, hela världen hänger vid hans läppar och tolkar minsta harkling. Mekanismerna är uppenbara för minsta barn, och för alla dårfinkar där ute. Får bli ännu fler döda kroppar nästa gång. Men med spektakulär inramning. Köper ännu mer tv-tid. Så sätt igång.

Gör en övning för dig själv. Sätt dig ner och mana fram ett ansikte på en ung människa. Du har ju en föreställningsförmåga, eller hur. Aktivera den. Förse det unga ansiktet med något kännetecken. Krulligt hår, lite glest mellan framtänderna. Vad som helst. Har du det? Bra. Pang. Nu är den unga människan död.

Nu ska du upprepa det här. Fram med ett nytt ansikte. Det måste vara ett du inte sett förut. Och när du har det: pang. Död. Borta.

Fortsätt. Tredje ansiktet. Fjärde ansiktet. Femte ansiktet. Sjätte ansiktet. Sjunde ansiktet. Tjatigt va? Men du har 70 kvar. Fortsätt, vad du än gör. Du har en föreställningsförmåga. Du måste försöka förstå. Men det är offren som behöver dig. Massmördaren måste vi lämna att vittra bort i sin håla. Det är livsviktigt. Annars lockar vi bara fram fler.

När jag kommer hem känner jag mig sjuk inuti. Jag går raka vägen upp på övervåningen och letar fram Sjöwall-Wahlöös ”Mannen på balkongen”.

En rånare har länge gäckat polisen. Nu har han gripits. Men han vill inte låta sig förhöras av någon annan än Gunvald Larsson.

”– Det var ni som tog mej, sa Rolf Evert Lundgren med något som påminde om motvillig beundran. – Ja, sa Gunvald Larsson, det är riktigt. Men det är ingenting som jag känner mig särskilt stolt över. Det är mitt jobb. Kräk som ni tar jag varje dag. I nästa vecka har jag antagligen glömt er.”

Jag stjälper i mig stycket som medicin. Sen känns det aningen bättre.