Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-29 08:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/05/04/hanna-nara-till-eld-och-langt-till-konsekvenstankande/

PÅ STAN-BLOGGEN

Hanna: Nära till eld och långt till konsekvenstänkande

Folk i min familj, på pappas sida, har alltid älskat att elda. De har alla haft denna okuvliga vilja – när de ser vårens torra fjolårsgräs så måste de tända på. Kan inte låta bli. Det spelar ingen roll om fjolårsgräset växer en meter från huset, eller om det är för torrt i marken, eller om vinden ligger på, när tanken väl har slagit dem så plockar de direkt upp tändaren ur sina slitna jeansfickor och tänder.

Folk i min familj, på pappas sida, har alltid rökt och har alltid nära till elddon. Nära till eld och långt till konsekvenstänkande.

Eller folk och folk, det är ju männen på min pappas sida jag menar. Min pappa, till exempel. Och min farfar. Farmor sprang inte omkring med tändare och fjuttade på, däremot fick hon ofta vara med och släcka när hennes pojkar hade råkat tända eld på skogen. Det fick jag också göra. En gång när pappa skulle elda av en oskyldig liten ängsplätt så spred det sig hela vägen till dungen, och det sprakade i aspar och granar och jag var nio år och det tog sju timmar för mig och pappa att släcka elden, som hade kunnat ödelägga hela skogen. Men vi klarade det.

Mamma fick också vara med och släcka ibland. Ganska ofta faktiskt. Man kan förstå att det är därför som hon reagerar med sån domedagsbesvikelse när jag står bakom ladan på landet med tändstickor i händerna och den där hellquistska pyromangenen pirrande i bröstet. Näääej Hanna. Vet du vad.

Men jag är inte helt dum i huvudet, till skillnad från folket på pappas sida av släkten. Det är blött i marken, vindstilla, och jag eldar ett litet, litet område i taget, det är faktiskt ingen fara mamma. Prova själv!

Först vägrar hon och börjar i stället berätta sedelärande mardrömshistorier, som när jag var liten och sprang omkring i pappas anlagda bränder i bävernylon­overall och hade kunnat brinna upp hela jag, eller som den gången när pappa och farfar höll på att elda upp trädgården medan mamma låg uppe på sovrummet och sov, gravid med mig. De vågade inte väcka henne. De anlitade farmor att kuta med ruskorna i stället. Mamma vaknade när allt var över. Blev rädd i efterhand.

Men efter en stunds förmanande så släpper ändå mamma lite på oron och låter sin egen äventyrslusta flamma upp. Och så tänder hon en egen tändsticka.

Alltså, ni skulle se henne. Min mamma när hon låter sig själv ha roligt är det vackraste jag vet. Min mamma som springer och hämtar krattan så att hon kan lyfta brinnande grästussar och tända på nya ställen. Min mamma som får alldeles röda kinder och ropar högt när hon lyckas få fyr på ett alldeles särskilt besvärligt område, och min mammas tillfredställelse när hon lämnar en sotig plätt bakom sig och ger sig av på jakt efter en ny, orörd.

Och vi samarbetar så bra, ­mamma och jag. Vi hjälper varandra att tända och släcka, vi har kontroll på elden och vi lutar oss mot våra krattor och beundrar vårt verk.

Det är en sådan där magisk, sen aprilkväll på Nydalen och inne i stugan sitter Göran och surar för att han inte fick använda diesel att tända på med. Vi bände bort hans fingrar från dunken som han kom bärandes med och nu får vi vara i fred.

Pappa står säkert vid laduknuten och tittar på oss, han kan ju omöjligen hålla sig borta, men vi klarar oss själva och mamma behöver inte längre oroa sig för att släcka hans bränder. När männens äventyr är över så tillåter hon sig att ha sina egna.