Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-25 11:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/06/20/benke-det-var-sa-vackert-att-hjartat-snubblade-till-i-brostet/

På Stan-bloggen

Benke: Det var så vackert att hjärtat snubblade till i bröstet

Rätta artikel

Häromdagen gick jag över Mosebacke torg, och det hände något egendomligt. Jag såg mig omkring och snuddade vid samma känsla jag fick en gång för tjugo eller trettio år sedan, när torget var nytt för mina ögon och allt var hemligt och spännande, trädens loja lövverk, den grusiga glömskan på torget med de tomma bänkarna och den sävligt porlande fontänen där fimpar och löv guppade omkring.

Det var så vackert att hjärtat snubblade till i bröstet.

Det mystiska vattentornet där uppe. Mosebackes terrass. Svartensgatan och Hökens gata, dikena ner mot Götgatan, när som helst kunde man smälta och rinna ner längs rännstenen och runda hörnet och glida ner genom ett galler utanför Vivo.

Det var blånande biltrafik i Götgatsbacken på den tiden.

Jag snuddade vid den, och sedan var den borta; känslan av att staden är något mystiskt och outforskat som jag vill gå upp i, bli en del av, att den är ett myllrande långbord där någon vinkar och ropar, kom och slå dig ner här polarn.

I dag går jag mest omkring i kvarteren runt Mosebacke och himlar med ögonen åt alla zjööda lakan som lapar nerför pazjaadvåningarnas fönster i pzjotest mot Nya Slussen, och jag tänker att för hundra år sedan betydde den röda fanan: helvete heller att jag tänker gå och knacka sten och få dammlunga, helvete heller att jag ska sluta skolan efter fem år, helvete heller att jag ska behöva dra upp kjolen och bli påsatt av godsägaren.

I dag betyder fanan: ZJÖÖZJ INTE MIN SCHÖÖGLIMT!

Och det hemliga och spännande hittar jag på helt andra ställen.

Ofta är det när yngste sonen har extraträning eller bortamatch på en fotbollsplan någonstans på ta-sig-för-pannan-avstånd från alla schööglimtar, och gärna på ta-sig-för-pannan-tider också, åtta på söndagsmorgnar, sju på torsdagskvällar, på den ibland enerverande pigga hemsidan står en notering som inte går att slingra sig undan.

Inför H spelar jag förstås upp ett litet martyrium: okej, jag kan ta det.

Om jag dessutom ökar på med att säga att jag kan ta med hunden också så han får röra på sig, då är det nära att det börjar glöda något cirkelformat ovanför mitt huvud.

I själva verket njuter jag i fulla drag. Jag hämtar bilen och åker ut med sonen till Rotebro, Haninge, Upplands Väsby. Lika vita fläckar på min karta som Indien var för Columbus. Och nästan lika fantasieggande.

Vi lämnar sonen utanför idrottshallen. På konstgräset hittar jag en bortglömd bandyboll och låter hunden jaga den en stund. Sen går vi över en viadukt och in i ett radhusområde. Vi går uppför en bergknalle och medan hunden nosar omkring där nere gör jag samma sak där uppe.

Jag ser en trind mörkhårig kille i mysdress sätta sig i soffgruppen framför platt-tv:n. Något i hans rörelser vittnar om att han har längtat efter den här stunden. Att det inte blir bättre än så här. I ett annat fönster står en ung mamma och skakar någonting med häftiga rörelser, jag gissar på en vällingflaska, på ett skötbord bredvid henne ligger en bebis och väntar.

Vi går genom ett skogsparti. Uppför en backe. Det är mörkt nu. Vi går genom ett villaområde med blanka bilar. Jag drar in doften från en brasa som just börjat ta sig i en kamin någonstans.

På en huggkubbe utanför ett hus står en ananas.

Den är kluven på längden med nästan kirurgisk precision. Jag står länge och ser på den. Sen går vi vidare.