Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 05:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/06/20/hanna-tanten-dar-uppe-hotar-ringa-polisen/

På Stan-bloggen

Hanna: Tanten där uppe hotar ringa polisen

Rätta artikel

I helgen hade vi fest på kvarterskrogen där jag bor och det var en sån där magisk kväll som det bara kan bli på ett litet utrymme där folk är lagom bekanta med varandra. Vi drack vin och spelade bra musik och alla var vi tacksamma över att bo i ett sånt trevligt kvarter, speciellt vi som hade haft turen att flyttat hit innan allt blev bostadsrätter. Det var en vacker junikväll. Folk rökte mentolcigg och åt vattenmelon.

I den glada grannyran glömde vi för en kort sekund att det alltid, i alla kvarter, finns en granne på andra våningen som hotar med att ringa styrelsen och som gärna hyser rasistiska funderingar/hatar barn/har överdriven hörsel/minsann har en brorsa som är polis. Men så blev vi påminda. ”Knack knack!” Och så var stämningen borta.

Det här är den första sommaren på många år som jag kommer att stanna kvar i Stockholm. Vanligtvis lämnar jag stan så fort jag blir ledig, ut till landet och sen är jag på landet hela sommaren och pratar knappt med nån och gör precis vad jag vill, hur högt jag vill och hur ofta jag vill.

Men nu ska jag vara kvar i stan. Det är lika bra att ställa in sig på att det kommer att bli dålig stämning.

I Stockholm lever ett alldeles särskilt slags berättartradition, ett pärlband av mytiska berättelser som viskas mellan svindyra bostadsrätter i innerstan, och förs vidare genom generationer. ”Nu mitt barn ska du få höra hur mormor kom över den här vindsvåningen vid Observatorielunden på 120 kvadrat för nästan noll och intet i månaden, jo lyssna här nu unge, det var en stiftelse/femhandsbyte/tiohandsbyte/jag fick den i dricks av en full fastighetspamp …”

Stockholmare tröttnar aldrig på att lyssna på dylika historier. De håller hoppet uppe. De vittnar om en annan värld, en annan tid, en tid när man kunde ha lite tur bara och inte behövde skuldsätta sig för två hundra år framåt.

Jag har en vän som har en sådan här historia. Denna vän har, genom ett antal extremt gynnsamma tillfälligheter i livet, kommit över en fyra i ett K-märkt stenhus. Centralt. Med kakelugn i varenda rum. Och originalmålningarna i taket intakta. Där bor hon nu med man och två barn och så långt är allt väl.

Men nu när sommaren har kommit så vill familjen ut ur sin K-märkta vardag, ut i friska luften, ut på den väl tilltagna och nästan provocerande prunkande inner­gården, med sina långbord och äppelträd och keliga katter. I skuggan av ett av de där äppelträden vill familjen sitta och avnjuta sin indiska hämtmat, och bara ägna sig åt varandra. Men eftersom de bor i Stockholm så har de grannar.

Så här är det med Stockholm, att hur centralt man än bor, hur vackert och K-märkt och sjönära och spatiöst, så har man alltid grannar, och grannar förstör alltid stämningen. När min vän och hennes familj drar ihop två av borden på innergården för att få plats så kommer det genast ut någon tjomme och klagar på att de ockuperar hela gården. Och vips är stämningen förstörd. Det spelar ingen roll att det finns gott om plats eller att alla har rätt att vara där, vem som har rätt eller vem som har fel, stämningen är borta.

Det spelar ingen roll hur svalt det är i skuggan av det där äppelträdet om det samtidigt står en sur gubbe i buskarna och pekar finger. Det spelar ingen roll hur ljummen junikvällen är på uteserveringen, när tanten två trappor upp hotar med att ringa polisen.