Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 20:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/08/24/hanna-standigt-denna-vikt/

På Stan-bloggen

Hanna: Ständigt denna vikt

Rätta artikel

När jag var ung och bodde i Göteborg var jag otroligt deprimerad i perioder. Jag grinade och promenerade om dagarna. Åt nästan ingenting för jag hade ångest i magen hela tiden. Det tog stopp efter några tuggor. Jag fick bara ner små, små portioner. Jag rasade i vikt.

När jag åkte hem till Karlstad över en helg så var det alltid samma procedur, mamma mötte mig vid tåget och beklagade sig över hur mager jag var, medan pappa väntade i bilen vid stationen och ögnade mig noggrant för att sedan konstatera att nu var jag jävligt snygg. Och det var ju skönt att höra, mitt i allt elände.

Den där bekräftelsen blev allt viktigare för mig, mammas oro och pappas gillande. Länge var jag väldigt smal. Sedan började jag må bättre. Så jag började äta igen.

Nu, 30 kilo senare, är det skitjobbigt att åka hem. Grannarna i Grums är inte kända för sin finkänslighet. Göran säger att jag minsann är en riktig liten Zornkulla när han ser mig i bikini. Och mammas oro ligger nu åt det andra hållet. Vikten ska alltid kommenteras. Som om jag inte visste själv att jag har gått upp en massa. Som om jag var helt omedveten och skitnöjd liksom. Det är jag inte. Och ja, det påverkar mig. Jättemycket. Det är en helt ny sorts ångest.

En kompis var nyligen på middag och det bjöds på ostbricka. Tre tjejer sitter och käkar ost. Två av dem är lite runda, men alla tre har ett osunt förhållande till mat.

En av dem äter två bitar ost och slutar sedan för att hon blir så äcklad av sig själv.

Den smalaste i sällskapet ger även hon upp efter tre fyra bitar, eftersom hon tror att hon är tjock.

Min kompis är vrålhungrig men äter inte mer hon heller. Vill inte vara den som äter mest.

Relationen till mat är så skam­belagd för alla tre, det blir så tydligt för dem när de sitter där och så börjar de snacka, var kommer det ifrån? Deras ständigt bantande mammor? Eller det ofrånkomliga kommenterandet av vikten, åt båda håll. ”Ska du verkligen ta en portion till?” eller ”Gud vad smal du har blivit, vad fin du är!”

Att alltid bli bedömda och värderade efter hur mycket de vägde. Om de hade smalnat av fick de höra det direkt. Belöning. Tystnaden var nästan värst. När de hade blivit så tjocka i omgivningens ögon att det inte ens gick att prata om.

Var började det? Och när ska det sluta?

Barndomen är en sak. Nutid en annan. I dag ska vi alla njuta av goda viner och ostar och surdegsbröd och långkok. Det är tabu att inte äta. Magra modeller som hävdar att deras favoritmat är hamburgare, sådan riktig grabbmat, ”Jo, men jag äter som en häst, jag är bara byggd såhär!”, jag blir galen. Alla dessa recept. Alla dessa dieter. Ständigt denna vikt. Tabut i att vara fet. Tabut i att ha ätstörningar. Den fina, fina linjen på vilken man ska balansera om man ska duga åt alla. Jag blir galen.

Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej. Det är omöjligt att göra rätt, om man nu inte har fötts med en sån där mytomspunnen ämnesomsättning.

Jag vet inte vad som är värst: den ständiga malande ångesten över att jag är tjock, eller det paradoxala faktum att jag ansågs vara som snyggast när jag mådde som allra sämst.