Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-10 06:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/11/16/man-ska-inte-mixtra-under-den-har-arstiden/

På Stan-bloggen

Man ska inte mixtra under den här årstiden

Man ska inte mixtra med sina antidepressiva under den här årstiden, inte hålla på att dra ner dosen och experimentera, det ska man bara göra på våren, förmanar Linda när jag ringer henne och grinar en kväll.

Det låter sannolikt. Och ja Linda, jag ska öka dosen igen. Men fan vet om det är pillren som är boven i veckans aktuella drama. Det kanske bara är att jag är dum i huvudet. Och att mina energi­nivåer generellt är ytterst lynniga. I helgen har jag varit typ däckad, legat och planterat meloner och avlat lejon på min Ipad, inte orkat ta mig för så mycket. Teve och ”Farmville”. Det går i ett dygn ungefär. Så i söndags när jag vaknade upp bestämde jag att ”NU MÅSTE DET HÄNDA NÅGOT”, exakt vad var av mindre betydelse just då. Så jag bestämde mig för att tapetsera om min hall. Med facit i hand ska man inte heller mixtra med hallar under den här årstiden, men jag var så pigg och uttråkad att jag ringde min kompis Jonas och vi åkte till en stor måleributik strax utanför Stockholm.

Ögonblicket krävde ett snabbt beslut, tyckte jag då, och bestämde mig för några svindyra tapeter som var fulla av elefanter.

– Nu tar vi de här, gapade jag upphetsat över hela butiken, jag har bestämt mig!

Sen ångrade jag mig. Elefanter … Nej. Men så hittade jag några andra svindyra tapeter. Som jag bestämde mig för.

– Nu tar vi de här, gapade jag lika självsäkert.

Och så gjorde vi det. Det var skönt att ta ett beslut. Det är ju skönt när det HÄNDER NÅGOT. Sen köpte jag också alla tänkbara tillbehör som en tapetsering kräver och sen åkte vi hem. Det blev skitdyrt.

Jonas och jag började tapetsera. Det gick så där. Tapeterna var inte riktigt värda 800 kronor per rulle, såg jag när de kom upp. Det blev inte heller så jämt. Varken Jonas eller jag kunde se något riktigt mönster i dem, så därför kunde vi inte heller mönsterpassa. Söndagen skymde och vi blev stressade. Klippte i tapeterna. Klistrade upp en våd på en av garderobsdörrarna, skar till. Det blev snett. Tog bort tapeten. Dörren full med klister. Struntade i dörren, gick på en annan vägg i stället. Det blev bubbligt. Jonas åkte hem till sig. Jag gick och la mig. Kände mig fattig och vilsen. Otroligt fattig faktiskt.

När jag kom hem från jobbet på måndagen gjorde jag en snabb skadebedömning av lägenheten. Vardagsrummet var i total oordning, tapeter och stuvar överallt, klister, ett gigantiskt tapetbord i papp som jag trodde att jag behövde, förstörda garderobsdörrar och möbler överallt. Och så hallen. Gud.

Det är liksom inte så peppigt att tapetsera vidare när allt man har gjort tidigare är snett och vint. Ingenting är så peppigt då. Varför skulle jag tvunget vakna och vara pigg och uttråkad på söndagsmorgonen???

”Om man inte har något jobb så skaffar man sig”, brukar mamma säga om hon tappar burken med knappnålar i ryamattan en ledig dag. Men mamma har åtminstone den där lilla extra energin att plocka upp nålarna. Jag går bara och lägger mig. Jag orkar ingenting, jag förstår inte hur det ska gå till att göra klart den där hallen, jag förstår inte hur jag ska kunna leva i den här skiten så jag stänger in mig i sovrummet och spelar ”Farmville”.

Dagen efter googlade jag på målare. Ringde det första numret jag såg. Målaren kom förbi och gjorde en snabb skadebedömning. Räknade ut en offert. Och det var då jag ringde Linda och grät.