Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 07:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/12/07/benke-en-kilometer-av-glamighet/

På Stan-bloggen

Benke: En kilometer av glåmighet

För några år sen läste jag en artikel om ”chock­turism”. Det handlade om några unga män som lystet sökte sig till planetens dystraste platser. Koppärriga polska förorter, koldammiga sovstäder i Östeuropa, tokfula kärnkraftverk – finns det några vackra kärnkraftverk förresten eller vore det, jag vet inte, cyniskt? – var sånt som väckte chockturisternas förtjusning, och de hade en organisation och gissningsvis en hemsida och de bytte tips och bilder med varandra, så som man ofta gör när man har alldeles för mycket fritid eller härjas av en molande ångest.

Obeskrivligt larvigt allting. Ändå har jag känt en chockturistisk ilning på sistone när jag vandrat längs Magnus Ladulåsgatan.

Den sträcker sig från Rosenlundsgatan till Västgötagatan. I runda slängar en kilometer av glåmighet. Om det finns en hemskare gata innanför tullarna har jag ännu icke haft det tvivelaktiga nöjet att beskåda den.

Magnus Ladulåsgatan är rännan dit solens flämtande vinterstrålar aldrig når. Det är gatan där kläderna aldrig torkar. På gatans norra sida drar Södra stationsområdet upp sin nattskjorta och moonar en rakt i ansiktet. Fasaderna är en murrig palett av bostadsområdets karaktäristiska pastellfärger, men med en tunn grågrön hinna över. Samma fimpiga nyans som gamla Ikeamöbler har när ägaren baxat ner dem till grovsoprummet. Samma skugga som frukten börjar få just innan möglet blommar ut.

På gatuplanet gapar folktomma skyltfönster med snirkliga klisterbokstäver; ett solarium, en frisör, en akupunktör. Rosslande krukväxter utanför ingången, och den enda färg som avviker från snöslaskets grådask är glada gula skvättar med hundpiss.

På södra sidan visar en annan gudaglömd arkitektur sitt arsle mot flanören, nämligen sexti- och sjuttitalens vårdkolosser. Uppe på berget tronar Rosenlunds sjukhus med blicken stint bortvänd, nere på Magnus Ladulåsgatan ligger ungkarlshotellen och försöksboendena och mitt emellan dem flämtar en parkstrimma. Pepparsprej rekommenderas. Massor med pepparsprej. Där finns en hundrastgård. Såg bara en hund där i dag, en kampdito som en kepskille fick att hoppa runt runt. Han hade ett halsband med nitar. Hunden alltså.

På skyltfönstret till ungkarlshotellets folktomma fik har någon klottrat, med barnsliga bokstäver: VILMA ÄR RÅTTAN.

Vid 43:ans hållplats står en kvinna och väntar på bussen, tätt tryckt mot rutan som en vakt i sin kur. Några meter därifrån skuttar en kråka och pickar i sig en nattfrusen spya. Den har inte mycket mat kvar, bara en svagt rosa skugga i snön.

Ovanför dörrarna till Alexandra Hotel slokar några små flaggor från stora världen. ”Hotellet erbjuder ett bekvämt boende till attraktiva priser i den genuina charmen som är så karaktäristisk för Södermalm”, skriver hotellet på sin hemsida med gråten i halsen.

Magnus Ladulåsgatan har samma lockelse som vissa odörer. Jag måste dit. Kanske för att jag aldrig får nog av lättnaden över att få gå därifrån. Magnus Ladulås var Sveriges kung under slutet av 1200-talet. Länge trodde man att han låg begravd i Riddarholmskyrkan, men när graven öppnades för några år sen låg där åtta kroppar, och ingen av dem var Magnus Ladulås. Man tror att Karl Knutsson Bonde, som blev kung ett par hundra år senare. lät gräva upp Magnus och skyffla ner honom i sin egen grav ”för att höja sitt eget anseende”.

Något maktlösare kan jag inte tänka mig. Ena dagen styr man och ställer över ett helt land. Andra dagen får man ge namn åt stadens fulaste gata, och dela grav med Rupert Pupkin. Rosenlundsgatan och Västgötagatan är för övrigt inte heller några skrattfester.