Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-10-28 05:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/12/14/hanna-det-ahrinte-hant-nagot-konstigt-alls/

PÅ STAN-BLOGGEN

Hanna: Det har inte hänt något konstigt alls

Det sitter en gammal man på en kvartersrestaurang i södra Stockholm. Han sitter ensam vid sitt bord, några meter från där jag sitter ensam vid mitt.

Restaurangen är halvfull, det är middagstid. En man går omkring bland borden och ser till att folk har det bra, att maten smakar, att vinglasen är fulla, han hämtar servitrisen om någon vill betala notan. Han är väl chefen på stället. Och den gamla ensamma mannen är väl stamgäst, för när chefen får en stund över så sätter han sig vid hans bord. De sitter där och småpratar med varandra, jag hör inte riktigt vad de säger.

När mannen ska betala så viftar chefen till sig en ung servitris, som kommer springande med notan.

Mannen tar upp plånboken, servitrisen böjer sig fram över bordet för att ta hans kort. Då griper han tag i henne arm och utbrister: ”I want you!”

Hon fnittrar till, och drar åt sig armen. Går med kortet till kassan.

Och nu hör jag klart och tydligt vad de båda männen, som sitter kvar vid bordet, säger till varand­ra.

– Nej, nu ska jag gå hem och runka, säger den äldre mannen till restauranginnehavaren.

Sen följer en lång utläggning om vilka sajter som har den bästa porren, och varför datorn är så seg, och den äldre karln delar med sig av lite tips. Chefen säger inte så himla mycket, håller med, skrattar till.

Jag tror inte att det är sant. Han är hennes chef. En manlig gäst trakasserar en av hans anställda, han gör ingenting. Han sitter bara och lyssnar på hur mannen ska släcka elden som servitrisen tydligen tände hos honom. Han är minst femtio år äldre än hon.

Jag blir så illa till mods. Mannen tar sin rullator och rullar ut från restaurangen, ut i snön, hem till datorn och porren. Jag vill inte tänka på vilken porr han föredrar. Och servitrisen fortsätter att springa med notorna till folk, och chefen fortsätter att gå runt bland borden och vara chef och jag dricker upp mitt vin och betalar min nota och gör mig redo att gå hem. Men jag måste säga något, känner jag. Hon måste få veta att alla inte tycker det är okej att gäster ska få sexfantisera högt om henne. Även om hennes chef nu verkar tycka det. Och jag reser mig från bordet och tar min jacka och hon kommer fram för att säga hej då och jag tittar på henne och säger:

– Jag såg vad som hände. Ta ingen skit från någon. Du behöver inte det.

Hon förstår inte ett ord jag säger. Hon rycker generat på axlarna, tittar oförstående på mig.

– Ta ingen skit från den där gubben nåt mer, fortsätter jag i ett fåfängt försök att hjälpa till, men hon förstår inte svenska.

Hennes chef kommer fram till oss när han ser att jag pratar med henne, han vill hjälpa till att översätta. Det blir ännu obehagligare. Är den här mannen en person som hon förlitar sig på? Om hon inte ens kan språket, hur ska hon då kunna värja sig från tafsande stamgäster? Hur ska hon kunna värja sig över huvud taget, så länge hennes chef övervakar allt och ger sitt tysta godkännande. Hon måste vara helt utelämnad här.

Jag vet inte vad jag ska säga, allting faller platt, hon förstår inte och jag litar inte på att chefen översätter på rätt sätt. Jag kan inte hjälpa till. Hon har ingen användning för mina teorier här på restaurangen. Jag går därifrån, ut i snön.

Gubben har inte kommit så långt med rullatorn än, ser jag. Han stretar på. Han är trygg i sin värld. Han har haft en helt vanlig kväll på kvarterskrogen. Det har inte hänt något konstigt alls.