Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 13:40

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pa-stan/2012/12/28/hanna-jag-fick-en-harry-boy-i-julklapp/

På Stan-bloggen

Hanna: Jag fick en Harry Boy i julklapp

Rätta artikel

Jag fick en Harry Boy av min kompis Paul i julklapp. Vi firade ihop, Paul och mamma och jag. Det var tredje julen vi gjorde det. Sen pappa dog har mamma och jag varit tvungna att återuppfinna julen litegrann och vi har gjort det tillsammans med Paul, och det är skitmysigt fast det får man ju inte säga i Pauls närhet för då blir han liksom allergisk. Men han kommer i alla fall. Utan knussel. Och han har med sig presenter till både mig och mamma. På något sätt har Paul tagit pappas plats på julafton. I år fick mamma ett paket ”uppåttjack” som Paul kallade det, alltså en påse kenyanskt kaffe, och jag fick då en Harry Boy. Paul talade så entusiastiskt om de olika loppen och vilka ­hästar som var spikade, jag fattade inte riktigt vad han sa för jag kan inget om trav, men vi ska se de där loppen tillsammans nu, Paul och jag, så han får väl lära mig. Min pappas bästa kompis Herr Nilsson älskar trav. Han älskar trav mer än någon annan ­människa jag känner. Mer än Paul. Herr Nilssons dörr har alltid stått öppen för både pappa och mig, utom på lördagar för då är det trav. Då sitter han framför teven hela dan och gud nåde den som vågar hälsa på då. Då blir det ett jävla liv. Han blir uppriktigt förbannad. Pappa hade alltid vett att hålla sig borta från Nilssons på lördagarna men en gång råkade jag ringa till dem och Herr Nilsson svarade och det var inte roligt. Jag har alltid blivit lite deprimerad när jag har tänkt på Herr Nilsson och hans trav. När jag har tänkt på hur han sitter ensam i sin soffa i vardagsrummet, det där mörka vardagsrummet med de tunga gardinerna och den bruna hörnsoffan och den ännu brunare bokhyllan med gamla fotografier och de där evighetslånga travsändningarna med män i slips som kommenterar hästarnas dagsform och småskämtar med varandra i studion. Det kan vara världens ­vackraste sommardag utanför, det spelar ingen roll. Hästarna springer ju ändå. Jag kan inte tänka mig något tråkigare. Bara själva insikten om att livets alla lördagar är inbokade. I all framtid. Mörka och ensamma lördagar med klena vinster. Fy fan, jag skulle dö. Det är liksom mot­satsen till livet. Trots det blev jag ändå så glad över min Harry Boy, och jag blev så glad för att Paul och jag bestämde att vi skulle kolla på travet ihop. Annandagstrav … Det kanske kan bli en mysig liten tradition, tänkte jag i mitt stilla sinne, för det skulle jag ju ­naturligvis aldrig kunna säga i Pauls närhet. Det är roligt att ­fantisera över traditioner med någon som inga traditioner har, som fortfarande är formbar, fast han är fyrtio. Någon som inte gör som den alltid har gjort. Någon som inte har en brun hörnsoffa. Men det visade sig att jag helt hade missuppfattat vidden av Herr Nilssons spontanitet. Det visade sig att Herr Nilsson inte alls hade bokat in sitt livs alla lördagar för all framtid. När jag pratade med Herr Nilssons yngste son nu i jul så berättade han att far hans satt i solen i Thailand och mös, med sin nya tjej. Tydligen kunde lördagstravet bytas bort lättare än vad någon hade kunnat tro. Inget är som det har varit. Världen är upp och ner. Herr Nilssons lördagar är lediga och varma. Pappa är borta och jag ska börja spela på hästar. En gång om året, till att börja med.