Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-23 14:44

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/pawebben/2010/11/04/det-borjar-pa-twitter-8444/

På webben

Det börjar på Twitter

Rätta artikel

Två gånger det senaste året har jag förekommit i gratistidningen Stockholm City (förutom när jag själv skrivit frilansartiklar för dem). Båda gångerna har anledningen varit densamma: Jag (och min man, som har skrivit om det här) twittrade från förlossningen på Danderyds Sjukhus när vi födde vår son i mitten av mars i år.

Båda gångerna har tonen i tidningen varit lite raljant och mästrande. Man låter mig lite mellan raderna förstå hur korkad jag var som gjorde detta, och hur sjuk världen är, när något sådant faktiskt kan hända. Och självklart får alla tycka som de vill (det var några som tyckte väldigt mycket här i kommentarsfältet på DN också när det begav sig).

 


Själv tycker jag att det var rätt naturligt, inte minst i ljuset av att vi fick ligga på förlossningen utan värkar i fyra dagar innan han kom ut med snitt, så det var inte som om jag satt och krystade med telefonen i handen.

Men nu är inte det här vare sig ett försvarstal eller en vendetta. Mer en fundering kring varför detta skulle vara konstigt eller märkligt i dagens tidevarv? De flesta barn som föds i min bekantskapskrets presenteras för släkt och vänner på Facebook numera. Kanske får den närmaste kretsen ett MMS först, men därefter kommer det ganska snart upp bilder eller statusuppdateringar på Facebook, både från nyblivna mamman och pappan. Och det är inte bara från människor som liksom jag, lever och andas internet. Tvärtom. Det är vanliga svenne bananas som beter sig på det här sättet.

De flesta som bloggar, åtminstone de flesta kvinnor, och som väntar barn, tar sig tid att uppdatera också bloggen när förlossningen sätter igång.

En förlossning tar sällan en kvart, en timme eller ens två. Utan betydligt längre tid än så. Många bloggposter hinner skrivas medan man väntar på att de där 10 centimetrarna skall öppna sig.

Och varför skulle man inte dela med sig av allt det här stora till sin läsekrets?

När Isabella Löwengrip, också mer känd som Blondinbella, separerade från sin sambo, var det några (på Twitter av alla ställen!) som förfasades/förundrades över att hon berättade om det i sin blogg.

Ganska självklart tycker jag.

Blondinbellas hela framgång och identitet bygger på bloggen. Hon har i bloggpost efter bloggpost efter bloggpost trumpetat ut information om hennes och Nils förhållande. Vi har fått veta ganska mycket om vad de sysslar med. Att då inte informera läsarna om att man separerar, skulle vara ett mycket märkligt beslut. Och tror jag, något som läsarna inte skulle uppskatta att hållas utanför. Har man byggt sitt kändisskap på att fläka ut ALLT om sig själv, får man stå där och fortsätta med det, om man vill ha sin trovärdighet kvar.

Så långt har nu inte jag gått, att jag är vare sig lika känd eller utelämnande som Blondinbella.
Men jag och massvis med andra människor delar numera med oss av våra liv via en mängd olika tjänster. Att föda barn är en stor händelse, det vet vi som provat. Och något man ofta vill berätta för så många som möjligt. Glädjen! Stoltheten!

Eller som i Blondinbellas fall, sorgen och ledsamheten.

Ledordet är just att dela. Vi kan dela de här känslorna med andra, vara glada många tillsammans, eller ledsna. Få stöd, tröst, hejarop av en massa människor som kan stå vid din förlossningsbädd både i tanken och via nätvågorna. Där i verkliga livet kanske bara din partner får plats.

Jag och min man fick så många hejarop. Och vår son fick, från första början, ett nätverk och ett sammanhang att höra till. Människor som fortfarande bryr sig om honom. Givetvis i olika grad. Men i alla fall.

Att dela med sig på nätet av de stora livshändelserna må vara något slags tecken i tiden, men absolut inte ett dåligt sådant. Och definitivt inte värt att raljera över.