Jag tror vi måste prata faktiskt

Det är på något vis symptomatiskt att jag känner ett behov av att börja med att förtydliga att jag stöder #prataomdet och tycker att initiativet är fantastiskt. Det betyder inte att jag inte kan se svårigheter som vi faktiskt också - just det - behöver prata om.

Uppropet #prataomdet tog sin början i Johanna Koljonens twittrande kring gråzonerna som uppstår i sexuella möten mellan människor, med utgångspunkt i det aktuella fallet med Wikileaks frontfigur Julian Assange som är anmäld för två fall av våldtäkt här i Sverige. Där och då startade en lavin. Människor som öppnade upp och berättade om sina erfarenheter av att ha varit i den där gråzonen. Överallt, över hela internet.

Snabbheten och sättet uppropet delvis växer på, får mig att börja fundera. Samtidigt som det är lättare än någonsin att starta en folkrörelse, att få den att växa, att få många att prata om det tack vare internet – så är det också svårare att kontrollera. Att få budskapet ut hela vägen. Att få oss att faktiskt prata om samma sak, fast med olika utgångspunkter. Att åtminstone denna gång, i denna diskussion, på riktigt förstå att vi måste tillåta varandra att uttycka oss utan att det mynnar ut i att du eller jag åberopar Godwins lag.

Men jag är inte säker på att vi faktiskt lyckas. Till exempel lägger några vikt vid Assangefallet och tillmäter den större betydelse i debatten ( i synnerhet utländsk press drar gärna parallellerna) än vad den har. Annat än som just utgångspunkt för Johannas tankar. Det är flera som inte vill ställa upp på den vinkeln. Till exempel twittrade Hanna Fridén klokt om just detta redan tidigt i processen. Hon påpekar att hon inte vill ställa sig på någondera sida i det aktuella brottsmålet genom hennes val att bidra till att #prataomdet, men ändå är det vad som händer henne och andra. Att de föses in i olika läger.

Ytterligare några andra försöker sätta uttryck på sina känslor – Johan Lundberg skriver bland annat om hur han ser på kommunikation och samtalsformen och, förstås, gråzoner – men ingen verkar egentligen intresserad av att föra det nyanserade samtalet, utan vänner och fiender skyndar snabbt till i kommentarsfältet för skyttegravskrig, pratar om feministiska konspirationer eller avfärdar funderingarna med hänvisningar till politisk hemvist. Ett konstruktivt samtal syns ganska fjärran (alldeles oavsett om vi bortser från den vanliga mängden kommentarstroll).

Vilket för mig litet in på den tredje tendensen jag ser  och som jag också har diskuterat på twitter  – denna tvåhundraprocentiga konsensus som råder nu och som man måste följa, annars... Jag inledde med att jag kände mig manad att förklara att jag stöder initiativet, just för att jag vill belysa att det också finns en problematik. Jag vill inte bara helhjärtat stå i kören och sjunga. Vi måste försöka prata med alla. Inte avfärda de som inte kan delta i lovsångerna eller direkt trolla fram någon gråzonshändelse ur rockärmen att berätta om. Inte inge känslan av att man måste vara med. Alla som inte dansar är våldtäktsmän. Det här har jag sett förr i samband med olika nätupprop. Det nästan osynliga tvånget att följa med. Du har en plattform, använd den! För ut vårt budskap! Är du inte med oss så är du mot oss.

Naturligtvis är allt detta inte något unikt för nätet – det är ganska litet på nätet som är unikt för nätet förutom att det mesta går så vansinnigt mycket snabbare, åtminstone när det handlar om att förena många människor i något som liknar folkrörelse – men jag tycker att detta är viktigt att uppmärksamma. I en debatt som handlar om att diskutera och försöka förstå varandra som jag tycker att #prataomdet gör – så finns det på sina håll ganska lite av båda ingredienserna. På något vis tycks alla så upptagna med att berätta om det, att de helt glömmer bort att prata om det. Det är inte samma sak.

Jag ser därför med förväntan fram emot nästa steg i kampanjen som väl bör komma – det steget då vi inte bara för monolog, utan faktiskt börjar just #prataomdet.