Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-05 22:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/03/11/en-tyst-tacksamhet/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

En tyst tacksamhet

Mjällby AIF dök upp på hotellet och det blev ett kärt återseende med Bagarn Rosengren och vi pratade en stund och sedan kom Marcus Ekenberg förbi, "hallå, gladiatorn!" sa han och flinade och syftade på texten på Fotbolldirekt och senare på kvällen satt vi ett gäng FF-lirare i hotellets kafé och kollade fotboll, det var Nenad, jag, Emin, Paulus, Leci, Mendes, Paulus, Bertilsson och också sjukgymnastpraktikanten Tanja och Emin Nouri pratade om Javier Zanetti, han vet att jag älskar Zanetti och kvällen innan hade Nenad snackat med Stankovic på telefon, de är vänner och nu berättade Emin att Zanetti inte dricker en droppe alkohol och alltid går och lägger sig innan 23.00. Morgonen efter, när jag tejpades av Kjell Svensson, studsade Erik Israelsson febrigt omkring, han var så förväntansfull, nästan lite nervös, "ska ni se Melo kväll?" undrade han och vi förstod inte riktigt vad han menade, "Melodifestivalen, ska ni se Melodifestivalen, Tobbe E och jag ska till och med städa vårt rum dagen till ära" förklarade han. Medan Erik tjattrade om en musiktävling läste jag den här tankeväckande texten.

Håkan Håkansson satt själv vid Mjällbys frukostbord och vi pratade en stund. Och efter kom minnen till mig. Håkan Håkansson är och har varit en portalfigur i Blekingsk fotboll, en sådan där kraft som verkar i bakgrunden, men som egentligen styr allt och han har ofta varit omstridd och många har haft åsikter - som så ofta när någon har ett stort inflytande - och nu är han verksam i Mjällby och det fick mig att minnas zonläger och uttagningar till distriktlag och det var samlingar i Olofström, nätter i en sovsäck i en skolsal och träningar på någon stenmjölsplan i december och teorigenomgångar och utvärderingar och även om jag just då tyckte att det var rätt trist och mest längtade hem inser jag i dag att det var där och då som jag fick den där knuffen framåt, den där livsnödvändiga bekräftelsen på att jag faktiskt var en bra fotbollsspelare, Håkan Håkansson såg det och när han såg det insåg också jag det och jag tror inte jag hade tagit mig vidare till där jag är i dag om jag inte blivit sedd då. Så jag tänkte en tacksam tanke i riktning åt Håkan Håkansson.