Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 16:19

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/04/13/tankar-fran-en-bruten-man/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Tankar från en bruten man

Blytungt. 0-2 mot MFF och det är en låååång resa hem till Kalmar. Vi visste precis vad vi ville göra. Såra MFF:s högt stående backlinje, utnyttja att de klev framåt med många spelare och vi hade pratat om att ställa om på MFF, att försöka sätta passningar på spelare i fart. Om vi lyckades? Tja, hyfsat. Åtminstone i första halvlek. MFF var tyngda av pressen. Jag försökte skoja med Daniel Andersson i spelargången, men det föll inte i god jord. Han var sammanbiten. Och MFF spelade ansträngt och nervöst och jag kände omgående att vi fick tag i dem centralt. Friberg och Thern är bra spelare, jag gillar båda, men vi kunde vinna duellerna och hitta in i de ytor vi talat om. Och vi fick några bra omställningslägen, vi fick några bra chanser att ta ledningen, men vi utnyttjade dem inte. Och i andra halvlek…då tog MFF över. Pekalski kom in istället för Friberg och det må jag säga, Pekalski gjorde det bra. Han låste Israelsson och eftersom han låste Israelsson fick vi inte tag i bollen och det blev korta anfall och vårt spel blev ostrukturerat och hafsigt. MFF skapade ju inga direkta lägen, men de började krama musten ur oss. Tvingade oss till beslutsfattande, ska vi kliva upp, falla, flytta ut, flytta in och till slut blev det fel någonstans och Hamad hittade in till Thern, som löpte fint i djupled och han lyckades tunnla Fagercrantz och släppte bak till Larsson, som sköt in 1-0. Då hade MFF varit vansinniga en stund innan. Stefan Johannesson blåste först straff när ett skott tog Jörgen i bröstet. Men den assisterande domaren rev upp beslutet. Och det var helt korrekt. MFF-spelarna blev tokiga, Durmaz örfilade Paulus och Hamad vill ta nedsläppte och anfalla i vårt straffområde. Stefan Johannesson var inte direkt tydlig med vad som gällde och det var kaotiskt en bra stund. Någon undrade på Twitter vad det var för skillnad på den här situationen och den på GFA i fjol när vi fick straff mot Syrianska. En straff som dömdes bort. Då var det FJÄRDEDOMAREN Martin Hansson som klev in och rev upp beslutet. Men att domartrion tar beslut gemensamt, det har jag aldrig ifrågasatt. Och att jag var upprörd då handlade om det principiella - vad gällde med fjärdedomarna? Vi fick inte till så mycket ordnat spel i andra halvlek, MFF-klacken glödde och pumpade upp ett jävla tryck och MFF var starkare, hetare och kyligare än vad vi var. Och efter en spelvändning fick Durmaz skottläge i vårt straffområde, Paulus skyndade dit, täckte skott, men Durmaz skottfintade bort Paulus, jag skyndade dit, tänkte att nu måste väl ändå karln skjuta  och täckte därför också skott, men Durmaz var iskall igen och skottfintade och jag gled i det närmaste bort till hörnflaggan och låg där borta och tittade på när Durmaz snyggt satte 2-0. MFF var närmare 3-0 än vad vi var 2-1. Ranegie satte trean, men blev felaktigt avvinkad för offside och Emin Nouri rev ner Durmaz i straffområdet (tror jag), men vi fick märkligt nog frispark. Efter matchen bemöttes jag på Twitter med rejäl hånfullhet från en del MFF-supportrar. Jag tycker inte synd om mig själv, men jag konstaterar att det var avsevärt fler MFF-fans som sänkte sig till en låg nivå än vad det var AIK:are som gjorde detsamma efter matchen mot AIK i måndags. Annars tycker jag att väggen av MFF-fans var mäktig och de bar fram sitt lag. Jag är samtidigt glad över vår klack, älskar verkligen att så många åker på en bortamatch och även om vi fick stryk i dag är det där bortastödet värt väldigt mycket. Tydligen har vi skjutit åtta skott på mål under de tre inledande matcherna i Allsvenskan. åtta! Det är en hemsk siffra. Usel. Och vi måste fundera på hur det kommer sig. Är det vi spelare som är anledningen? Finns det ett strukturellt fel ute på planen? Följer vi inte den uppgjorde spelplanen? Just här och nu har jag inga bara svar. Jag vet inte ens om jag är rätt person att svara på det. Ni vet att jag ofta säger det ena och det andra, men just nu känner jag mig mest tilltufsad. 1996 blev jag utbytt i halvtid när vi mötte Motala hemma på Fredriksskans i Söderettan. Kanske blev jag utbytt tämligen tidigt i någon match hösten 2000, när jag hade ryggproblem. Men annars har jag i princip nästan aldrig blivit utbytt i en tävlingsmatch. Nu tog Nanne ut mig med en kvart kvar. Jag erkänner, jag trodde det var MFF som skulle göra ett byte när jag såg nummer åtta på skylten. Jag brukar inte ens kolla vem som ska gå ut, utgår alltid från att jag ska köra vidare. Dumt eller ej, avsaknad av själviskt eller ej, så har det varit. Att kliva av med en kvart kvar kändes…märkligt. Så märkligt att jag glömde lämna kaptensbindeln till någon annan. Eftersom det här är min blogg får jag vara personlig. Och jag vet att min känsla är futtig i jämförelse med kollektivets, det är förlusten som oroar, men det är kväll, vi har några mil kvar i bussen, tankarna fladdrar vidare från förlusten och jag skriver nu exakt det som rör sig i mitt huvud. Jag menar inte att någon spelare ska vara satt på en piedestal och inte kunna bytas ut. Jag hoppas ju att jag fått stanna på planen genom alla år eftersom jag faktiskt tillfört något. Samtidigt har det funnits matcher - åtminstone tre eller fyra under de här 19 säsongerna…- då jag känt att jag faktiskt kunde bytts ut. Nu var jag en smula ironiskt, klart det är fler än tre, fyra matcher. Nåväl. Men idag kändes det bra. Eller, det kändes bra i första halvlek. En av de bättre halvlekarna på väldigt länge. Vann boll, hittade med få tillslag de ytor jag ville hitta, kände mig bekväm med bollen, hade energi och även om det i andra halvlek blev mindre bollkontakter kände jag mig fortfarande pigg och jag lät mig fan inte nedslås av att jag åkte kana vid deras 2-0-mål, jag ville in i skiten igen, jag tålde mer och det är ju sådant man hoppas att tränaren ska se, att han ser att man inte är någon som viker ner sig och när man då tas av blir man…tvivlande. Det svider, det är fan inte bra för självförtroendet och det spelar inte så stor roll att man gjort 450 säsonger, det gör ont ändå. Samtidigt, man måste respektera om tränaren tycker att några andra är mer lämpade att vända på matchen. Jag älskar den här sången. Richard Ashcrofts A song for the lovers. Den passar mitt kynne perfekt en kväll som denna. Och jag må vara en bruten man just nu. I morgon står jag upp igen. Jag står upp än.