Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-21 10:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/04/17/tvara-kast-nu-slog-vi-hacken/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Tvära kast - nu slog vi Häcken!

Vilka kontraster. I fredags misär och mörker efter 0-2 mot MFF. Idag glädje och ljus efter 3-1 mot Häcken. Vi fick emellertid inte många dagar på oss att reparera det som inte fungerade mot MFF. Vi fick inte ens många dagar på oss för att återhämta oss. Vi kom hem från Malmö natten mot lördag, både huvudet och kroppen var seg från matchen, vi hade återhämtningsträning på lördagen och lätt fotbollsträning på söndagen och så väntade Häcken i dag. Man kan tycka att det är skönt med en ny match nästan omgående. Men man kan också tycka att det är en nackdel att inte hinna justera saker och ting. Men det var bara att gilla läget. Och jag tycker att vi gillade läget.

Efter gårdagens träning hade Nanne ett kort möte med Abiola, Erik, Gutu och undertecknad och han undrade om Abiola kände sig fräsch nog att starta matchen. Det gjorde Abiola. Och så förklarade han att vi skulle lira med två djupledslöpande yttermittfältare - Mendes och Melker. Jag skulle droppa lite framför backlinjen medan Erik och Gutu skulle inneha positioner framför mig centralt.

Det är det systemet vi spelat oftast under de senaste säsongerna och vi känner att vi får ett bra anfallsspel av det. Man skapar snabbt trianglar, man får bra vinklar till varandra och man får rättvända spelare i fart. Samtidigt har vi inte spelat det någon gång i år och vi hann inte testa det innan Häcken-matchen. Och till det visste vi hur bra Häcken är för tillfället. Kanske Sveriges bästa lag just nu. Med spelskicklighet och fart.

Jag tänkte så här innan matchen: Det vore underbart om vi kunde få igång ett eget spel, komma till avslut, få publiken att känna hopp. Jag krävde inte seger. Bara att vi kom till avslut då och då och fick publiken att utbrista i ett "oh!".

Och det kändes omgående som vi var lite mer på tårna, lite mer engagerade än Häcken. Kanske hade Häcken den där känslan att det ändå skulle ordna sig? En känsla som man ofta har när man radat upp fina insatser. Jag pratade med Melker innan avspark. Han är född 1995, jag undervisar honom i vår Akademi ibland (han vann Tomas Tranströmers diktsamling i höstas och fick välja sin favoritdikt) och nu sa jag att han skulle känna trygghet i laget, bland oss killar. Att vi hade stort förtroende för honom och att han skulle göra det han alltid gör - ta löpningar i djupled.

Och det gjorde han. Melker visade upp en härlig frejdighet! Vi lyckades med en hörnvariant och så satte Abiola Dauda 1-0. Dauda dunndrade sedan in 2-0 från 25 meter och även om vi kanske inte hittade helt rätt med positionerna i defensiven på mittfältet (Gutu och Melker hade ju ingen vana att spela 4-3-3) kände vi att vi jobbade oss rätt. I pausen ändrade vi till 4-4-1-1, men Häcken fick för stort bollinnehav och tog sig för lätt in på vår planhalva och det var nära, nära ett par gånger, fast inte nära i form av klara målchanser, utan nära i form av nästanlägen. Men backlinjen lyckades tänja på sig varje gång och avvärja. Inte minst Paulus räddade oss två, tre gånger. Men det var vår match. Marginalerna var på vår sida. Och vi passningsspelade oss fram från mittlinjen till Häckens straffområde och till slut kunde Abiola nicka in 3-0 och det kändes...klart.

Men så slog jag en dålig passning till Erik vid mittlinjen, Häcken fångade upp den, anföll och jag blev orolig. Men vi fick snabbt hem laget och nickade bort inlägget. Jag pustade ut. Men så missade en av våra rensningen, den hamnade hos en Häckenspelare i vårt straffområde och det efterföljande skottet styrdes in i öppet mål. Då återstod 20 minuter och Häcken satsade framåt och det blev långa minuter, vi blev kanske lite för försiktiga, men samtidigt skapade Häcken inga klara målchanser och efter slutsignalen, när Röda dagar framför oss ljöd över arenan och publiken hyllade oss var det en lättnad.