Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 16:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/04/26/aven-titaner-missar-straffar/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Även Titaner missar straffar

Kväll efter dubbla träningspass och först var det styrketräning och jag drog igenom mitt cablecross-program och avslutade sedan med ett gäng chins och jag hängde på en 15-kilosvikt runt höfterna och då bet det riktigt bra och sedan lunch och fika och möte innan det var dags för fotbollsträning och eftersom det hade regnat fick vi hålla till på det plastiga gräset och det pustades och stånkades, vi hade redan, efter bara några få träningar, vant oss vid naturgräs och när vi joggade som uppvärmning pratade Tobinho och jag om tisdagens semifinal mellan Chelsea och Barcelona, vi konstaterade att det var bisarrt hur lågt Chelsea stod med sitt lag, i princip HELA laget stod innanför det egna straffområdet och vi försökte applicera det på vårt eget spel, hur skulle det se ut och framför allt, nog fan skulle ett skott till slut slinka in och framför allt ytterligare en sak, hur skulle vårt anfallsspel se ut om vi stod så lågt, då skulle vi ha mil upp till motståndarnas mål.

Ändå lyckades Barcelona inte luckra upp Chelsea. "Barca vägrade ju sätta in bollen i Chelseas straffområde" konstaterade Tobinho och jag vet hur debatten går, att Barcelona anses spela tråkig fotboll eftersom det liknar handboll. Fast med den skillnaden att det bara är Barcelona som anfaller.

Jag kan inte riktigt begripa hur man resonerar om man anser att Barcelona spelar tråkigt. Det är ju snarare motståndarna som spelar tråkigt. Förstå mig rätt, jag menar inte att Chelsea gjorde FEL mot Barcelona. Jag menar, vad hade de för möjligheter. Om de hade försökt möta Barcelona i en öppen match hade det blivit en match på Barcelonas villkor. Och matcher på Barcelonas villkor betyder slakt. Chelsea hade blivit slaktade.

Så Chelsea gjorde rätt. Men det var Chelsea som spelade tråkigt, inte Barcelona. Det är Barcelonas motståndare som allt som oftast spelar tråkigt. Packar ihop sig, har knappt några passningar inom laget, anfaller bara sporadiskt. Att Chelsea tog sig vidare är ett mirakel. Om man tittar på matchbilden är sannolikheten minimal. Jag tror Chelseaspelarna känner det själva. Samtidigt är avancemanget på sitt sätt hoppgivande. För det visar att fotboll är oförutsägbart, det visar att man kan vinna på så många olika sätt, det visar att man kan besegra en överlägsen motståndare om man sluter sig samman och slåss tillsammans. Och det gjorde Chelsea. Slogs tillsammans. Ramires och Drogba slet som djur som - ytterbackar!

Och det är omöjligt att inte imponeras av Chelsea. I synnerhet med tanke på hur returen utvecklade sig. Underläge 2-0, en man mindre, tre mittbackar (Luiz, Terry, Cahill) ur spel, straff mot sig. Men Terrys utvisning legitimerade backa-hem-taktiken fullt ut, utvisningen slöt Chelsea samman och så hade Chelsea marginalerna på sin sida, Ramires 1-2-mål  låg inte direkt i luften, men det var ett mål som gav Chelsea ingen anledning att ens ta tre kliv framåt och ju längre matchen led, ju mer energi fick Chelsea av matchbilden. Undra dock vad Villas-Boas tänker dagar som dessa?

Messi bommade straff, kvällen efter bommade Ronaldo straff i straffsparksläggningen mot Bayern München. Liksom Lahm och Kaka och det är bara att konstatera - också Titaner missar straffar.

Och väl hemma efter två träningspass var kroppen mör, huvudet trött och jag satte mig med hörlurar på och jag grottade ner mig i Kents nya skiva, det blev mörkt utanför och jag omslöts och jag tänkte på Oliver Kahn och Tobias Hysén och log för mig själv. Det är en trevlig pojk, den där Hysén. Så här svarade han i en intervju på IFK Göteborgs hemsida: Tre motståndare jag uppskattar (lag, spelare)? – Kalmar, brukar göra mål på dom, men inte senast. Djurgården, för min tid där. Henrik Rydström, för jag tycker han gör det fantastiskt bra i den rollen han har.