Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 21:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/04/26/nagra-ord-om-publiken/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Några ord om publiken

Jag skrev en text till vårt programblad. Som handlade om vår publik. Och om min dröm. Och i slutet fick jag lista vad jag ville. Och listade tre grymma plattor.

Få känslor kan vara bättre. Än att höra Röda dagar framför oss efter slutsignalen och titta upp mot väggen av människor som utgör den ena långsidan på Guldfågeln Arena. Se deras lyckliga ansikten, höra deras ovationer och sedan ta sig ner till klacken och fira segern ihop med den. Jaghar sagt det tidigare och jag kan säga det hundra gånger till - vår publik är otroligt viktig för oss. Att flytta till Guldfågeln arena var ett lyft. Det fick inte minst den vanliga publiken att vakna till, att höras mer och allt det där har nått ner till oss på planen. Att känna och märka publikens reaktioner ger oss energi. Och energi gör att man vinner fotbollsmatcher. Samtidigt - jag kan ibland drömma om ännu ett steg. Det talas ofta om föreningens utveckling. Jag drömmer om publikens utveckling. Nu har vi en fantastisk arena. Då borde vi ha en fantastisk publik. Och det har vi. Många gånger. Jag önskar emellertid att det var så i varje match. Och det oavsett om det är måndag eller fredag, om det regnar eller är solsken och oavsett om vi möter AIK eller Gefle. Det är dit jag önskar att vi kunde komma. Ibland raljerar storstadslagens fans över vår publik. Låt dem göra det. De vet inte bättre. De är så uppfyllda av sig själva att de inte ser klart. Men de var också en gång där vi är nu. På väg. Mot något större. Samtidigt måste man hylla dem för deras uthållighet och engagemang. De åker på sina lags bortamatcher (trots att de visas på TV), de sjunger i 90 minuter och oavsett vilket lag som kommer på besök är de på plats och stöttar. Jag förstår att man som supporter är framgångskänslig. Men tänk om vi kunde ha en tyst överenskommelse, Kalmar FF och vår publik. Vi tar oss an varje match tillsammans. Ni är på plats en stund innan, applåderar oss när vi kommer ut till uppvärmningen, är positiva, förväntansfulla och under 90 minuter tror vi på det vi gör - tillsammans. För precis som att publiken kan ge energi kan publikens reaktioner också stjäla energi. Om det snabbt blir tyst, om det börjar suckas och gnällas är det känslor som kan föras över på oss spelare och genast blir det svårare att prestera. Jag förstår om man som publik blir besviken. Och det ska givetvis få ifrågasättas och klagas. Men jag kan tycka att man först gör sitt yttersta i 90 minuter. Som spelare och som publik. Efter det kan man kritisera. För det är ju så här; När vi vinner matcher, vinner vi ihop med publiken. Och när vi förlorar, förlorar vi tillsammans.

Tre skivor

Idag lyssnar ju ingen på skivor. Hela skivor. Allt är fragmentariskt, det är enstaka låtar som gäller och man bedömer inte en artist utifrån helheten längre, utan efter enskildheter. Låt mig tipsa om tre bra skivor:

Suede, Suede (1993)

Har ett debutalbum någonsin öppnat starkare? Först So young och sedan Animal Nitrate - två explosioner som tar andan ur en. Uppföljaren, Dog man star, var i princip lika bra. Sedan gick det utför med Suede, Bernard Butler lämnade bandet och Suede började göra mespop.

The Clash, London Calling (1979)

Det var The Clash tredje album och även om det är en dubbelplatta håller det ihop hela vägen. Innehåller några av mina absoluta favoritspår genom alla tider - som I2m not down och Death or Glory - och blandningen av rock, punk och reggae är briljant.

Damien Rice, O. (2002)

Många har trott sig vara kallade, ytterst få har lyckats. Irländaren Damien Rice lyckades. Att skala av och ändå fylla musiken med så mycket. Debutalbumet O är innerligt, sakralt och oändligt vackert. Det är med sorg som jag konstaterar att Damien Rice tröttnat på musikvärlden och numera slutat göra musik.