Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 15:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/06/13/en-liten-journalist-analys/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

En liten analys av TV-journalister

Rätta artikel

Det blev en liten storm över det jag skrev angående landslaget och jag borde kanske förstått bättre. Många är inte mottagliga för ett annat synsätt än det vedertagna.

Det var min parallell till flaggviftande och nationalism som upprörde mest och jag kände mig en smula misstolkad. Jag reste ju själv ett gäng tvivel mot mitt eget resonemang, det var en slags diskussion med mig själv, men många tog det som en anklagelse mot deras engagemang. Och det var inte min avsikt.

Vi har ju bjudits på magiska scener från Ukraina och Polen. Där människor med olika etniska bakgrunder förenas i en gemensamhet och det är vackert. Det är den goda sidan.

Samtidigt vidhåller jag att det finns något i mitt resonemang om nationalism. Att om vi inte är vaksamma kan det slå över i något annat, något värre, ondare.

Fast i grunden handlade blogginlägget främst om hejarklacksjournalistiken. Varför är det annars så viktigt att journalister försöker vara objektiva? När det kommer till nationen och idrott sätts allt sådant ur spel. Vill vi att våra politiska journalister agerar på samma sätt? Men sportjournalistiken liknar i det avseendet i mångt och mycket nöjesjournalistiken. En svensk skådespelare syns i bakgrunden på en Hollywoodfilm och det framstår som om han eller hon är filmens bärande kraft.

Vad tycker jag då om SVT:s och TV 4:s arbete så här långt? Jag har inte sett varenda minut. Men av det jag sett och hört känner jag så här:

Bojan är lugn, bra och kunnig. Sedan kanske man förvillas en smula eftersom han ofta sitter bredvid Seger. Och hon har inte imponerat direkt. Stel och intetsägande. Bojan vinner liksom på knockout. Han vinner genom att bara sitta upp. Bojan skulle dock tjäna på att åtminstone stundom säga att han faktiskt inte vet eller kan. Men Bojan fejkar hellre kunskap än att förmedla tvivel och det blir då och då forcerande.

Det är han visserligen inte den ende som gör. Jag resonerar på samma sätt när jag sitter i en studio. Man vill liksom inte framstå som dåligt påläst eller att man inte vet och då svarar man på saker som man egentligen inte känner sig bekväm med. För det är ju en omöjlighet att veta allt, att på uppstuds ha svar på allt.

Det krävs mod att i direktsändning uttrycka tvivel och tveksamhet.

SVT:s studio, då? Jag vet inte. Alltså, Daniel Nannskog, det är en otroligt skön karaktär. I små doser. Nu är han så ivrig att han tar över, hela tiden. Frändén får vackert stå tillbaka och kanske är det därför som hon framstår som grå. Jag vet hur kompetent hon är rent kunskapsmässigt, men när hon ska uttrycka det i sändning känns det ofta...knackligt. Och bredvid henne står alltså Nannskog och frustar och säger först en sak, sedan säger han samma sak igen, för att säga samma sak en tredje gång.

Kanske skulle Nannskog vinna på att tämjas. Eller är det så att det är hans iver som SVT är ute efter? Och inte analyserna?

TV 4:s kvällsprogram, Late Night EM, med Hussfelt, Birro och Garå har hittat rätt ton de gånger jag sett programmet. Hussfelt leder med varlig hand, Birro är distinkt (och när han talar framträder den där humorn och självdistansen som många inte ser i hans texter) och Garå växer och växer och är numera både avslappnad och skicklig.

Fast en sak undrar jag över - Ekwall och Lundh, varför får de vid varje mästerskap agera någon form av sidekick till allting. De gör det visserligen på rätt sätt, med glimten, med skrattet, men på något sätt känns det som om TV 4 slarvar bort deras yrkesskicklighet.

Det är främst studioprogrammen jag tittat på. Kommentatorerna insatser får jag återkomma med. Men en sak slog mig; SVT:s Markus Johannesson. Helt utan erfarenhet gick han in som bisittare och gjorde det förbannat bra. Det trodde jag aldrig.