Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 09:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/06/22/det-har-med-aterhamtning/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Det här med återhämtning

Rätta artikel

Jag funderar på det här med återhämtning. Varför vissa spelare och idrottsmän och idrottskvinnor och människor tycks orka mer än andra, tycks klara sig från skador och sjukdomar bättre än andra och jag undrar var det beror på.

Jag har haft lagkamrater som skött sig exemplariskt. Som har haft stor kunskap om kroppens funktion, som förstått att vila kost och dryck och allt det där får konsekvenser för prestationen. Men som ändå åkt på bristningar, sjukdomar och andra skador.

Ibland har det känts väldigt slumpartat. De mest noggranna har varit de som haft mest otur.

Fast det är ju givetvis mer komplext än så.

Själv har jag bara ödmjukt och tacksamt böjt mig inför det faktum att min kropp genom åren varit tålig och anpassningsbar. Att den har tålt hård nötning, det vardagliga slitet och har jag varit krasslig har jag nästan alltid hunnit bli frisk till matchen.

Man kan i och för sig fråga sig vad fysik och muskler har med att göra med fotboll. Men vad ska du med teknik och bollbehandling till om du inte orkar nyttja det i 75:e matchminuten?

Jag skulle vilja hävda att det fysiska är en väldigt viktig faktor när det handlar om talang. Att ha en kropp som håller. En förutsättning för elitspel är nämligen hård fysisk träning. Annars blir du inte bra. Och om du då ofta får göra uppehåll för skador och sjukdomar missar du träningstimmar och din utveckling avstannar.

Precis som att vissa tycks vara födda med mjuk teknik och väl utvecklad motorik är vissa födda med fysiska egenskaper som gör att de inte lika lätt blir skadade. (Messi har alla beståndsdelar, ändå talar man nästan enbart om tekniken, farten, målen, men killen spelar ALLT, hela tiden, det är på sitt sätt mer anmärkningsvärt än antalet gjorda mål).

Men sedan kan man göra en hel del med det man fått. Precis som att teknik och motorik kan tränas upp, kan den fysiska tåligheten förbättras. Och om jag ser till mig själv - jag tror att jag idag har stor nytta av den grund jag la för sisådär 25 år sedan. När jag förutom träningarna i Listerby IK körde extra. Då hade jag givetvis ingen tanke på att jag skulle spela fotboll som 36-åring. Jag körde extra eftersom jag tyckte om det. Känslan av att ge mig hän. Jag skapade mitt eget universum på baksidan, när jag tränade mottagningar. Eller när jag sprang trekilometaren, hela tiden på tid, förbättra mig, förbättra mig. Eller när jag sprang i uppförsbacken vid pappas lastbil, med enkilos sandsäckar bundna vid vristerna. Eller när jag trixade med en tennisboll i garaget mörka vinterkvällar.

När jag sedan kom till Kalmar och Kalmar FF fick jag en själsfrände i Tobinho. Och efter träningarna hetsade vi varandra i att göra armhävningar och även om det tog flera år innan vi ens kunde skönja en tendens till bröstmuskelatur tror jag att allt det här härdade våra muskelfästen, våra leder, våra kroppar och att vi har nytta av det idag.

Utan det här hade Tobinho inte klarat av att komma tillbaka från knäskador och höftskador och spela varenda sekund av Allsvenskan som 36-åring.

Att tidigt lägga en fysisk grund, att successivt härda kroppen (och därmed också psyket) tror jag är väldigt viktigt. Och givetvis att träna rätt. Vissa må tro att jag mest kittlar mitt ego och fåfängan när jag är på gymmet. Till viss del är det så. Beachmusklerna måste få sitt. Fåfängan ska aldrig underskattas när det kommer till att prestera. Men mest av allt kör jag funktionell styrketräning.

Och mina ryggproblem säsongen 2000 tvingade mig att bygga upp coremuskelaturen (tack Kjell Svensson, vår sjukgymnast, som drev mig hårt under ett halvår) och det är fortfarande basen i min träning, stabilitetsstyrka med fokus på core. Att kombinationen minimalt med underhudsfett och bra variation i styrketräningen skapat en snygg mage är ju bara en bonus...

Jag har sett många lagkamrater lägga ner mycket tid i gymmet. Men som tränat fel och ofokuserat och därmed i princip kastat bort ansträngningen. Det går inte heller att skynda fram. Om man som junior plötsligt vill ha stora och snygga muskler (om stora muskler nu ens är snyggt?) är risken stor att man går för snabbt fram, att fästen och ligament inte hinner med och så blir muskeln för stor och stark i förhållanden till andra delar av kroppen. Och något brister.

Att skynda långsamt, att lägga sten för sten och skaffa sig kunskap om sin träning, det ger goda förutsättningar för att kroppen ska hålla ihop.

Under mina drygt 20 seniorsäsonger har jag bara missat en (1) försäsong. Och för varje ny försäsong som adderats till mitt fotbollsspelande har jag blivit aningen bättre rustad. För det är också en faktor som spelar in - kontinuitet.

Men sedan finns det alltså slumpartade faktorer. Man kan göra mycket, men ibland räcker inte ens det. Man kan ändå ha otur. Få en brutal tackling och gå sönder. Och ibland blir jag skeptisk till alla utsagor om vad man ska äta, hur man ska leva, är det verkligen rätt sätt?

Som det här med att dricka en massa vatten. Jag dricker nästan aldrig vatten. Knappt ens när vi tränar. Och absolut inte innan match. Jag dricker några deciliter i halvtidsvilan, det är allt. Så jag dricker alltså generellt extremt lite vatten. Ofta dricker jag ingenting när jag äter. Och dricker jag något är det kaffe. Och jag går och lägger mig alldeles för sent, nästan aldrig innan 01.30. Och har gjort så sedan jag slutade gymnasiet.

Jag strecthar inte i onödan. Och stretchar jag är det baksidorna och ljumskarna jag strecthar. Inget annat. Jag försöker undvika att ta massage. För jag inbillar mig att det skämmer bort musklerna. Både att stretcha och få massage.

Fast jag antar att det är individuellt. Vi är alla olika. Och det handlar kanske om att finna sin väg. Finna det som passar en själv. Och sedan vara konsekvent. Och utifrån sina egna förutsättningar få bra kroppskontroll. Lära sig att känna igen signaler, lära sig skilja på smärta och SMÄRTA och därmed veta när man bör vila och när man faktiskt kan trotsa det onda och arbeta sig igenom det.

Sedan finns det saker som gör att det mesta som vi vet ställs på ända. Jag läser Born to run och författaren Christopher McDougall skriver om världens mest uthålliga och tuffa folk, Tarahumaralöparna. Som i princip aldrig är skadade, trots att de springer i ojämn terräng utan moderna löparskor på fötterna. "Vad beträffar kost, livsstil och stridslust är tarahumarafolket en tränares mardröm. De super som om det vore nyårsafton varje vecka - faktum är att de häver i sig så mycket majsöl att de är fulla eller bakfulla var tredje dag av sitt vuxna liv. [...] De äter inte proteinkakor mellan träningspassen för att återhämta sig. Faktum är att de knappt får i sig något protein över huvud taget, eftersom de lever på föga mer än majsmjöl, som piffas upp med favoriträtten grillad mus. När tävlingsdagen närmar sig varken tränar de eller toppar sig. De stretchar inte och värmer inte upp. De strosar bara fram till startlinjen under skratt och skämt...och sedan kör de som fan under de närmaste 48 timmarna."

Tja, så kan man ju också göra.

Trevlig midsommar på er!