Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-21 00:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/06/30/tankar-om-tvivel-men-sedan-en-seger/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Tankar om tvivel. Men sedan en seger!

Rätta artikel

Jag har mina rutiner matchdagar. Det ska ätas på speciella tider, det ska vilas, men i dag försökte jag luckra upp tillvaron. För matchdagar kan lätt sluka en. All energi går åt att förbereda sig. Istället gav jag mig ut och klippte gräset i solskenet. Medan jag klippte gräset fladdrade tankarna, de gick inte fullt ut att styra och det fanns en viss...ska vi kalla det oro, i kroppen.

För nu skulle jag ut på planen igen. Och det är, som alltid, ambivalent. Tudelat. Fantastiskt och underbart, en ynnest. Men också pressande, jobbigt. Utsätta sig för de kritiska, granskande blickarna.

Så tanken slog mig för en sekund - varför i helvete utsätter jag mig för det här? Varje gång likadant. Och inte fan blir det bättre med åren, snarare tvärtom.

Idag var det dock värre än vanligt. Senast jag spelade på GFA blev jag utbytt i halvtid. Jag blev offentligt avrättad. Demolerad i lokalpressen. Jag var slut. En era var över. Och delar av min egen publik vände sig mot mig. Det var en otäck känsla att känna hur de bara bestämde sig - jag var sen in i en duell, några i publiken skrek på mig, andra rycktes med, det transformerades till ett animalistiskt läte och sedan spelade det ingen roll vad som hände. Jag var förbrukad. In med någon annan.

Att vara spelare mitt i det där, fy fan. Att motståndarnas fans hånar en, skriker på en,  det är en helt annan sak. Uppiggande.

Men det här var...ett hugg i hjärtat.

Sedan den matchen hade jag inte spelat på GFA. Och nu visste jag inte vad jag kände, innerst inne. I fjol älskade jag att vara på GFA. Riktigt så enkelt var det inte nu.

Sedan den matchen hade jag hoppat in mot Åtvidaberg och spelat från start mot IFK Göteborg. På bortaplan. Och träningsmatcherna under uppehållet har även de spelats på bortaplan. Jag hade spelat samtliga från start.

Så det var klart att eran inte var över. Ändå var det inte med självklarhet som jag skulle springa ut på GFA i kväll.

När jag klippte gräset funderade jag vidare. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Lägga oron, tvivlen åt sidan. Övertyga mig själv. Bestämma mig för vilken spelare jag vill vara. Och vara den, oavsett vad. Hur man nu gör det. Vissa knep har jag emellertid.

Ett sätt att nå dit är att se publiken, även de som är på min sida, som en enhet. En enhet som är mot mig. Up your´s motherfucker. Det är ett sätt att inte göra mig beroende av deras godtycke. Det är ett sätt att hantera eventuell kritik. Att föregå eventuell kritik.

Förstå mig rätt. Det finns många, många som stöttar, som är positiva och uppbyggande och som är fantastiska. De är värdefulla. Men när du ska gå ut och prestera kan det vara en lättnad att för en stund och initialt se alla som fiender.

Så jag gjorde det.

Det var soligt och varmt och Nanne betonade att det var samarbetet och försvarsspelet som skulle leda till målchanser. I ringen innan avspark betonade jag stoltheten i att vara ett lag i defensiven och i offensiven.

Vi fick tidigt grepp om matchen. Syrianska avvaktade och jag log för mig själv när jag märkte att Felic hade fått i uppgift att låsa mig. Det finns alltså fortfarande några som tycker att jag har mina förtjänster.

Vi kände oss stabila. Vi kunde avväpna Syrianskas anfallsförsök på ett bra sätt och samtidigt ha ett helt okej anfallsspel. Efter en hörna nickade Erik in 1-0, mycket blev lättare efter det och i slutskedet av halvleken kombinerade Jörgen, undertecknad och Erik på vår vänsterkant, Jörgen skickade in ett inlägg och Sebastian var en murbräcka och satte 2-0.

Psykologiskt viktigt mål, som man brukar säga.

Gutu hade en sträckning i ljumsken och vilade i andra halvlek. In kom Thorbjörnsson och han hann knappt röra bollen innan han skickade upp den i krysset från ett avsevärt långt håll. Med 3-0 i ryggen blev andra halvlek aningen avslagen, vi bevakade vår ledning och kunde neutralisera Syrianskas reduceringsjakt på ett komfortabelt sätt, men jag var lite tjurig i slutskedet, jag tyckte att vi blev FÖR bekväma och borde kunnat ha ett bättre uppehållande spel. Skönhetsfel.

Efter omstarten var det skönt att få något konkret att ta med sig. Som tre poäng och tre mål. Och för min del kändes det fint. Kjell Nyberg, min nestor, tyckte att det var min bästa match för året. Jag har tidigare bloggat om att kritiken mot mig kändes väldigt onyanserad. Uppförstorad. Men givetvis fanns det korn av sanningar i åsikterna. Jag kan bli FÖR säkerhetsspelande.

Det är jag fortfarande. En säkerhetsspelare. Men jag tittar lite längre, försöker hitta längre passningar och att jag plockar in bollen lite oftare. Små förändringar, men det har utvecklat mitt spel. Eller - jag har haft det spelet i mig, jag har bara trott att det varit något annat man eftersökt.

Kul att Sebastian fick visa sitt kunnande. Jonathan slet som ett djur och gjorde ett gott defensivt jobb. Och Erik var riktigt vass på vänsterkanten, i synnerhet i första halvlek. Det här tar vi med oss.