Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 18:16

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/08/05/seger-pa-rasunda/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Seger på Råsunda

Sista gången vi klev ut på Råsunda och vi ville ha en massa energi, vara aggressiva och i största möjliga mån spela vårt spel.

Riktigt så blev det inte i första halvlek.

Men innan matchen började hade vi problem med skoval. Skruvdubbar eller gummidubbar? Råsundas matta var jämn, men betonghård. Och när den vattnades blev den såphal. Till det Adidasbollar som studsade upp till himmelen.

De flesta valde gummidubbar, jag valde skruv på vänstern, gummudubbar på högern, men det var ändå svårt att få fäste och första halvlek blev passiv och avvaktande från vår sida. Vi föll för djupt med laget och även om inte AIK utnyttjade sitt bollinnehav fick vi alldeles för lång väg upp till AIK:s mål.

Själv kände jag mig inte bekväm med bollen innan paus. Hade visserligen bara ett bolltapp, men fick inte tag i bollen som jag hade önskat och i pausen var jag besviken och jag försökte pusha både mig själv och de andra att ta fler initiativ, att våga ha ett passningsspel och Nanne betonade att vi var tvungna att flytta upp pressen, att vi var tvungna att trycka upp laget.

Vi ledde dock efter den första halvleken med 1-0, Jörgen slog en fin hörna som tog på Paulus och studsade in. Paulus blev nästan överraskad, men det var banne mig på tiden att vi fick ett riktigt skitmål.

Omgående i andra halvlek agerade vi mer resolut. Vi pressade högre upp och vi hade fler passningar och Tobbe Eriksson la bak till mig och jag såg att Erik flyttade in i ytan bakom AIK:s centrala mittfält och jag satte in bollen på ett tillslag till Erik, som blev rättvänd mot deras backlinje och Erik passade Abiola, som distanssköt in 2-0.

Efter det kontrollerade vi matchen fint. AIK kändes…uddlöst. Och efter fint kombinationsspel kom Abiola fri, men Turina chansade (eller läste?) rätt och räddade till hörna. Jag ska villigt erkänna att jag i det läget tänkte "fan". 3-0 och matchen hade varit klar. Nu visste jag att ett slumpmål för AIK kunde vända hela matchen.

Några hos oss trampade vatten. Tobbe Eriksson, som inte hade spelat match på månader, hade av förklarliga skäl blyben och AIK bytte in tre pigga killar och de började lyfta långt (eller, det gjorde AIK tämligen ofta under hela matchen, flera gånger förundrades jag över Borges skicklighet, han plockade ner en hel del omöjliga bollar) och vi fick alldeles för korta anfall och med tio minuter kvar satte AIK 1-2 och jag förstod att resten av matchen skulle bli en pina.

Men vi kunde freda oss. Och de där riktigt heta AIK-chanserna uteblev.

Själv fick jag lyssna till när AIK-klacken sjöng "Rydströms fru, vem X hon nu?" och det var ju lite sött, jag trodde nämligen inte att AIK snodde av DIF. Den sången har ju varit DIF-klackens signum sedan 2008.

Sedan njöt jag av ett varmt bad i badkaret i omklädningsrummet och tydligen tog jag allt varmvatten, för de andra i laget fick duscha kallt.