Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-08-11 06:39

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/11/14/en-nostalgisk-kvall/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

En nostalgisk kväll

I helgen var det Lunsarträff. Lunsar, undrar du. Vad är det?

Det är ett sällskap som består av gamla Kalmar FF-spelare eller ledare. Från början var tanken att det skulle vara spelare som på något sätt varit verksamma under den legendariska målvakten Tony Ströms era i Kalmar FF. Ström var först målvakt och lite senare andretränare i Kalmar FF.

Men sedan har reglerna tänjts ut och numera räcker det om man på något sätt representerat Kalmar FF och anses vara en trevlig kille.

Samma sak sker varje gång. Det spelar ingen roll att jag är den som gjort flest matcher i Kalmar FF genom alla tider. När lunsarna träffas blir jag den där junioren igen. För merparten av lunsarna är äldre än vad jag är. Och många av dem var etablerade i laget när jag kom till Kalmar FF och i deras ögon är jag ju inte främst lagkaptenen som lyft både Svenska cup-pokalen och Lennart Johanssons Pokal. För dem är jag den där fjunisen med hyfsad talang som inte direkt tog en massa plats.

Som vanligt blev det mest Kalmar FF-snack. Givetvis en hel del om nuet. De flesta ser fortfarande matcherna och har synpunkter och åsikter, men mest av allt handlade snacket om gamla tider. En nostalgisk kväll, med andra ord, där obskyra testspelare dök upp ur minnet, där tidigare matcher analyserades och där det höggs på varandra tämligen rejält och jag fick onekligen min beskärda del. Som efter bowlingen, då tyckte de att det var roligt för mig att få testa lite djupledsspel, till skillnad från annars.

Vi hann också prata om lönebilden i Kalmar FF. Lönerna som råder i dag kunde många av lunsarna inte ens drömma om på sin tid. Trots att vissa av dem rent kvalitetsmässigt skulle platsat även idag.

Nästan alla som är med i lunsarna var sådana där lojala jävlar. På gott och ont. Men lojaliteten var ofta något Kalmar FF "utnyttjade". Samtidigt, under 1990-talet hade KFF usel ekonomi, det fanns i princip inga pengar att dela ut. Och i kombination med att många av oss var usla förhandlare stannade ersättningen på några tusenlappar i månaden. Som bäst. Men det var svårt att få upp lönen när förhandlingen började med att Kalmar FF konstaterade att våra alternativ var begränsade. "Om du inte ska spela för oss, var ska du då spela? Du har din familj här i Kalmar. Du har ditt jobb här i Kalmar. Men visst, du kanske vill spela i Färjestaden?". Det ville man ju inte. Och skrev på kontraktet.

Att umgås med lunsarna ger mig perspektiv. Det får mig att minnas hur det en gång var i Kalmar FF. Vilka problem vi brottades med. Och det får mig att skänka en tacksam tanke till de där starka krafterna som tog Kalmar FF ur krisen. Som jobbade så hårt och utan ersättningar, men som gjorde det för att de älskade Kalmar FF. Det är det som är framgångens baksida - att människor fastnar för Kalmar FF av andra anledningar än kärleken till föreningen. Och så måste det vara. Men fördelen med Kalmar FF när jag kom hit var att man uppfostrades i känslan att man spelar i Kalmar FF eftersom det är en ära. Inte för att gå vidare, inte för att tjäna pengar.

Det gjorde också, som sagt, att man blev rejält frånåkt rent lönemässigt. Men ibland kan jag sakna den attityden. Den som uppfostrade oss i lojalitet. De hårda tiderna hade gallrat bort de som inte var lojala och det är väl egentligen det enda goda med hårda tider.

Vem som vann bowlingen? Inte var det jag, i alla fall. Djupledsspel har ju aldrig varit min styrka.