Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-07-04 15:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/11/21/det-har-med-krasslighet/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Det här med krasslighet

Det smyger sig på. Det gör nästan alltid det. Den där känslan att man snart blir sjuk. Och under säsong skapar den stress och press.

I dagens samhälle, där en allt hårdare syn på sjuka (fysiskt och psykiskt) råder, är vi fotbollsspelare givetvis inte de enda som lever med en sådan stress. Men om man generaliserar en aning, på många andra arbetsplatser kan du utföra ditt jobb med en förkylning i kroppen. Det är inte optimalt, men du kan ta dig igenom en dag eller två på kontoret med tungt huvud och fler pulsslag än vanligt. Som fotbollsspelare är det inte lika enkelt.

Konkurrenssituationen gör att du inte vill frånvara ens en enda träning. Vi har liksom inga fackliga stadgar att ta till om vi förlorar vår plats för att vi missat träningar eller matcher.

Vilket skapar den här stressen och pressen och kanske är det på det sättet att vi biter ihop, vi tränar fast vi är förkylda, men förutom att det är farligt för kroppen orkar du inte heller jobba så hårt på planen som du skulle vilja göra. Förkylningen sätter stopp för det. Och du presterar sämre.

När jag tänker efter...jag har under mina 19 år i Kalmar FF bara missat en match på grund av sjukdom. Eller...två matcher. En match 1997, mot Växjö Norra på Gamla Värendsvallen, på grund av bältros. Och en match 2008, DIF på Stadion, då jag till och med fick flera smärtstillande sprutor på grund av en infektion, men febern blev alldeles för hög.

Det kan låta som om jag slår mig själv för bröstet. Det gör jag inte. Jag bara konstaterar och undrar över anledningarna. Och precis som när jag bloggade om min minimala skadefrånvaro - ryggproblem hösten 2000/våren 2001 och okbensbrottet ifjol (men då spelade jag match nio dagar senare) - gör jag det med ödmjukt böjt huvud och med tacksamhet. Jag tar ingenting för givet. Och jag påstår verkligen inte att jag är någon stålman. Jag vet att det finns de som på många sätt är starkare än mig, både psykiskt och fysiskt, men som av olika anledningar haft avsevärt fler avbrott i fotbollsspelandet än vad jag har haft.

Jag har inget bra svar på varför jag lyckats hålla mig så...kurant. Jag antar att det är en kombination av många faktorer. Tur, bra gener, spelstil, lagom skötsamt leverne, till exempel. Och kanske är det så att när man väl lyckats hålla sig kry under en lång tid blir det självuppfyllande. På ett positivt sätt. Precis som att sjukhusmiljö eller långtidssjukskrivning kan bli självuppfyllande på ett negativt sätt. Kanske är det så att jag skapat mig ett visst självförtroende? Eller snarare tilltro till tillfrisknande. Eftersom jag tidigare lyckats bli frisk och spela och träna tror jag att detsamma ska ske igen. Och då ökar sannolikheten att det också gör det. Eller?

Och precis som med svåra skador - varför drabbas vissa, medan andra kommer undan? - har jag haft lagkamrater som skött sig minst lika bra som jag, men som ändå fått feber dagen innan en match och inte kunnat spela. Har jag fått feber har det varit tillräckligt lång tid kvar till matchen för att jag skulle hinna bli frisk. Vilket känns aningen turbetonat. Och när jag väl blivit sjuk har min kropp alltså haft en förmåga att snabbt återhämta sig.

Ibland inbillar jag mig att det finns en mental aspekt i det hela också. Jag får ibland för mig att jag har utvecklat en förmåga att inte tillåta mig att bli sjuk under säsong. Vilket låter suspekt. Men jag vet flera gånger då sjukdom varit i antågande, men då jag liksom tänkt bort det. Och kunnat spela. Och blivit krasslig när det lämpat sig bättre. Eller blivit sjuk efter säsongen.

Som nu. I går missade jag en träning för första gången i år. Annars har jag tränat allt. Varenda träning. Men i går blev jag lite febrig, lite hängig och tänkte att ska man missa en träning är november en hyfsad månad att göra det i.

Men det här med att tänka bort sjukdom. Jag vet inte om man kan säga så. För då låter det som om dem som blir krassliga skulle kunna hålla sig friska och det tror jag verkligen inte.

Jag tror snarare att det handlar om lära sig tolka signaler på rätt sätt. Vila när man bör vila, öka när man bör öka.

Jag har blivit duktig på att skilja på smärta och SMÄRTA, sjukdom och SJUKDOM. Det förstnämnda är sådan smärta som gör ont, men som inte skadar. Sjukdom som gör dig hängig, men inte mer än så. Och det jag har lärt mig är att det då kan vara bra att blåsa ur systemet. Att träna bort segheten. Många gånger har jag haft ont, varit tveksam till att träna eller spela match, tvivlat på att jag ska kunna eller att jag ska orka och så har jag värmt upp och successivt har smärtan, segheten försvunnit och jag har varit glad att jag inte lyssnade fullt ut på de första signalerna.

Problemet är bara att riktigt sjukdom kan till en början ha samma skepnad som det ofarliga. Och det är svårt att veta när man ska lyssna på signalerna och när man kan negligera dem. För segheten kan vara det första man ser av hög feber och halsont. Och då borde man ha vilat. Eftersom den fysiska ansträngningen då kan vara direkt livsfarlig.

Kroppskännedom, alltså.

Om jag spelat matcher då jag varit sjuk? Hm, kan man passa på den frågan? Det har kanske hänt att jag gjort det. En gång för länge sedan lirade jag en match med 38 graders feber. Det var inte optimal. Det kommer jag aldrig göra igen. För jag kunde inte göra mig själv rättvisa. Men för inte så länge sedan lirade jag emellertid en match med feberkänning i kroppen. Efter matchen var alla symptom borta och dagen efter kände jag mig hur pigg som helst. Kroppen är en märklig apparat.

Direktiven från Kalmar FF och vår sjukvårdspersonal är emellertid ristade i sten och oerhört tydliga. Så fort någon antyder att han känner sig hängig blir vederbörande förbjuden att träna och spela. Det kompromissas aldrig. Aldrig! Samtidigt kan inte Kjell Svensson och de andra kontrollera oss fullt ut. Om en spelare inte berättar hur han mår, om han mörkar, spelar det ingen roll hur noggrann Kjell Svensson och de andra är. Det är till syvende och sist spelarens eget ansvar.

Förutom att det är farligt att anstränga sig om man är sjuk finns det en aspekt till. Om du inte kan göra dig själv rättvisa - som jag i den där matchen med 38-graders feber - drabbar det laget. Och då är det egoistiskt av dig att ändå spela. Att jag spelade just den matchen skedde med dåvarande tränares goda minne. Han visste att jag var sjuk, men ville att jag skulle spela. Då är det en annan sak. Då tog han ansvar för min eventuellt mindre goda prestation. Då hade jag ju känt som om jag hade svikit laget om jag INTE spelade.

När jag för inte så länge sedan spelade match med feberkännig i kroppen svarade kroppen väldigt bra på uppvärmningen. Och väl inne i matchen återhämtade jag mig som jag skulle. Hade det inte varit på det sättet hade jag givetvis klivit av.

Att lyssna eller inte lyssna på signalerna, det är det luriga.

Att man blir krasslig efter säsongen är egentligen inte så konstigt. Det gäller nog fler yrkesgrupper. Lärare blir lättare sjuka under lov. För då slappnar man av. Man kanske slarvar lite med sömn och kost. Eller i alla fall ändrar på invanda rutiner. Och i mitt fall betyder ledighet att jag kanske pressar in för många andra saker. Tennis, hålla föredrag, vara social och så glömmer man bort att vila och återhämta sig. Och öppnar därför upp för sjukdom.

Peppar, peppar, ta i trä.