Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-20 01:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/12/11/for-exakt-sju-ar-sedan/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

För exakt sju år sedan...

I dag är det alltså sju år sedan vi tog emot FC Köpenhamn på Fredriksskans. Det var i Royal League och även om många i efterhand har sågat turneringen var den omtyckt här i Kalmar.

De fyra bästa lagen i Allsvenskan kvalificerade sig till Royal League och tillsammans med de fyra bästa lagen i norska och danska ligan möttes man i ett gruppspel och sedan i en utslagsomgång. Det var ju ett sätt att stärka nordisk fotboll. Att spela fler och tuffare tävlingsmatcher. I efterhand har diskussionen mest handlat om vansinnet i att spela fotboll i december och februari.

Samtidigt, vi hade över 3000 åskådare på Fredriksskans en kall decemberdag mot FC Köpenhamn. Och hade något liknande en sen novemberkväll när vi spelade 1-1 mot Bröndby. Det var ungefär så många som kunde se Royal League-matcherna i Kalmar eftersom ståplatsbiljetter inte fick säljas. Och Fredriksskans hade drygt 3300 sittplatser.

Royal League handlade ju också om att sätta press på klubbar och kommuner. Att tvinga fram bättre arenor. För om arenorna var tillräckligt bra och hade värme i gräsmattan och övertäckning skulle det inte vara några problem att spela matcher i december och februari. Tyvärr kan man väl konstatera att det i förlängningen nog också fick följden att konstgrästanken planterades hos lite väl många.

Nåväl.

Vi slutade trea i Allsvenskan 2005, en enorm framgång för Kalmar FF. Och vi längtade efter att få testa vårt kunnande i Royal League, mot de bästa norska och danska lagen. Vi hamnade i en synnerligen tuff grupp. Bröndby och FC Köpenhamn var överlägsna i danska ligan och slogs varje år om ligatiteln och spelade båda två ofta i Europa. Från Norge lottades vi mot Lilleström, som byggde sitt spel på extrem fysik och tydlighet.

Och vi var vid den här tidpunkten ett lag som fick kritik för att vara tråååååkiga. Defensivt stabila, men inte så mycket mer.

Vi inledde Royal League-spelet med att möta danska Bröndby - med Michael Laudrup som tränare och exempelvis Johan Elmander som anfallare - på Fredriksskans. Publiken stod och värmde sig vid små eldar som brann i oljefat som Kalmar FF hade placerat ut lite varstans på Fredriksskans, avsparken var sen, först 20.30, och vi tog ledningen med 1-0 och gjorde en bra förstahalvlek. Efter paus tog Bröndby över rejält, hade bollen mest hela tiden, men skapade inte så många lägen. Förrän i slutminuten, då de kvitterade.

Efter det mötte vi Lilleström i Norge. Vi hade en del problem i truppen. Dede Andersson, som var vår anfallsstjärna, var inte tillgänglig för spel och vi blev tämligen tandlösa i vår offensiv. Om jag minns rätt var inte heller vår stora stjärna Fabio Augusto tillgänglig just då, men vi försvarade oss väl och lämnade Oslo med ett 0-0-resultat.

Matchen mot FCK spelades alltså den 11/12 och vi hade tur med vädret. Kallt, men ingen snö och ingen vind. Och 3 315 personer hade tagit sig till Fredriksskans för att se matchen.

Fabio Augusto var tillbaka, men Tobbe Carlsson var sjuk. Till höger i backlinjen spelade istället Daniel Petersson. Till vänster i backlinjen fick fjunisen Jonas Fried chansen. Och tillsammans med mig centralt på mittfältet gav Nanne Bergstrand 17-årige Rasmus Elm förtroendet.

FC Köpenhamn var vid den här tidpunkten Nordens stjärnlag. Hasse Backe tränade laget och man hade värvat in de svenska landslagsmännen Tobias Linderoth och Marcus Allbäck. Allbäck bildade anfallstrio med Alvaro Santos och Peter Ijeh och både Santos och Ijeh var klasspelare för sju år sedan.

Det var klart att man kände en viss oro. Hur skulle vår tämligen orutinerade backlinje klara sig?

Jag kände själv en personlig oro. Jag hade varit tämligen kritisk mot just Tobias Linderoth. Jag tyckte att det fanns klart bättre alternativ i landslaget. Nu skulle vi mötas på mittfältet. Det var inte läge för mig att underprestera.

Det blev en underbar match.

Vi var tajta, täta och låg rätt i positionerna och FCK blev frustrerat och tvingades till misstag och när vi vann bollen kontrade vi antingen blixtsnabbt, främst genom Cesar Santin, eller behöll bollen och vårdade den och Santin satte 1-0 i första halvlek och sedan kontrollerade vi matchen och vann rättvist.

Publiken på Fredriksskans var i extas. På riktigt. Här kom Nordens bästa lag, fyllt av stjärnnamn, och vi slog tillbaka dem med självklarthet.

Rasmus Elm klev alltså in och var hur bra som helst. Tillsammans hade vi stenkoll på FCK:s centrala mittfält och jag behövde aldrig äta upp mina kritiska ord om Linderoth. Fabio Augusto gav Linderroth ett helvete. Fabio snodde bollen av honom vid några tillfällen och när Linderroth försökte få omkull Fabio var det Linderroth själv som åkte i backen. Man tacklade inte Fabio hur som helst.

Jag minns att jag hade en jäkla verbal fajt med Michael Silberbauer och Marcus Allbäck och Allbäck vräkte ur sig att jag var den största idioten han mött.

Jag vill gärna låtsas att det är därför som jag aldrig blev aktuell för landslaget Januariturné. Att det på något sätt var en personlig Vendetta från Allbäck.

Tyvärr måste jag erkänna att det nog inte är förklaringen. För efter matchen kom KalmarPosten fram och ville föreviga Allbäck och undertecknad på bild. KalmarPosten hade inte sett det som alla andra på Fredriksskans hade sett, att Allbäck och jag inte var de bästa vännerna.

Men Allbäck var väldigt storsint och trots att han precis hade fått stryk och till det hört mig gläfsa ställde han upp på bilden och vi kunde försonas.

När vi sedan mötets på Parken i februari året efter sprang vi runt och snicksnackade som bästa vänner.

Vi gick inte vidare från gruppen. Men vi var endast ett mål från att göra det. I sista gruppspelsmatchen mötte vi alltså FCK på Parken. Det segrande laget skulle ta andraplatsen bakom Lilleström. Eller, för FCK räckte det med en poäng. FCK satte tidigt 1-0, men sedan snodde vi bollen av Linderoth (jodå, jag minns det tydligt) och Fabio avancerade framåt och drog sedan upp bollen i krysset från distans.

I slutskedet av matchen tryckte vi på och med fem minuter kvar kom Shpetim Hasani (nu i ÖSK) helt fri med Jesper Christiansen i FCK:s mål. Jag minns det tydligt, tiden tycktes stanna upp. Från min position såg det ut som om Christiansen gjorde sitt drag för tidigt, han försökte läsa Hasani och la sig till höger och Hasani hade öppet mål. Men han var stressad, trodde han hade mindre tid på sig än vad han hade och tittade inte på Christiansen. Istället placerade han bollen där Christiansen redan låg.

Matchen slutade 1-1. Det var för övrigt min 30-årsdag.

Vilka lag som som möttes i Royal League-finalen några veckor senare? FC Köpenhamn och Lilleström.. Två lag från vår grupp, alltså.

Royal League gav oss nyttig erfarenhet och vi märkte att vår defensiv höll också mot väldigt spelskickliga lag. Det var en insikt som gjorde oss bättre i Allsvenskan.