Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-18 09:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/12/20/det-har-med-att-bli-aldre-och-samtidigt-spela-fotboll/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Det här med att bli äldre och samtidigt spela fotboll

Summeringens tid är här och jag summerar, tänker efter, tänker igenom och blickar lite framåt också, men jag har aldrig varit så bra på att blicka framåt, jag är motsatsen till en sådan som sätter upp en massa konkreta mål och sedan ger allt för att uppfylla dem, jag är snarare en sådan som lite tveksam ger mig in i något, halvt vänd åt ett annat håll, med ena benet kvar i det gamla, men sedan rycks jag med, sveps med och så har jag hamnat någonstans där jag aldrig trodde att jag skulle hamna eller känt och upplevt saker som jag inte ens funderat på tidigare, men målmedveten, resultatstyrd, fokuserad, nej, nej, nej.

2012 blev ett år då jag som fotbollsspelare ifrågasattes mer än någonsin tidigare. Tobinho och jag hade under flera säsonger pratat om det där med ålder, att vi började närma oss en ålder där man skulle börja tolka allt vi gjorde utifrån det. Tobinho hade dock den fördelen att han kom från ett enormt underläge - han var skadad hela 2008, han fick inte nytt kontrakt efter 2009 - och det upplevdes därför som något fantastiskt att han överhuvudtaget kunde stå upp.

Jag kom från motsatt håll. Stengjuten i startelvan sedan mååååånga år. Kontroversiell. Utåtagerande. I många ögons kaxig och självgod. Många har bara gått och väntat på ett läge att uttrycka det som de tvingats hålla tillbaka under många år. Jag hade känt det tidigare säsonger. Men då bara som en lätt strykning längs ryggraden. Det hade liksom aldrig fått bryta loss fullt ut.

En 25-åring som har en svag match har inte det för att han är 25. Men en 36-åring har det eftersom han är 36 år gammal. Enligt många. Jag var plötsligt för långsam. Hann inte med. Trots att jag vid våra fysiska tester t.om hade blivit snabbare och starkare. Och kände mig piggare än när jag var 25 år.

Som jag nämnt tidigare i bloggen, jag påstår inte att jag hela tiden var briljant, långt därifrån och det fanns delar av kritiken som var relevant. Det var snarare intensiteten och kraften i kritiken som kändes...orättvis.

Och också jag led av att kollektivet inte fungerade. Jag hamnade i ovana situationer. Jag satte press och trodde att jag hade lagkamrater med mig i pressen. Jag utgick från det rent ryggmärgsmässigt. Men det hade jag inte. Och kunde bli överspelad. Och när det skedde tre gånger till blev följden att också jag föll ur, blev avvaktande. Jag ville inte bli överspelad. Och ett lag som är avvaktande och faller är inte ett bra lag.

Som lag var vi inte synkroniserade.

Det positiva var dock att vi försökte göra något åt det. Våra ledare, vi spelare, det fanns en ambition och vilja att bli bättre och efter sommaruppehållet hittade vi något som gav arbetsro, då kändes vi som en enhet, vi började bli synkroniserade, men osäkerheten smög sig in under hösten igen.

På det stora hela underpresterade vi som kollektiv och precis som att vi i samhället letar syndabockar, någon eller några att skylla på när det är ekonomiskt tuffa tider, letar man i fotbollslag syndabockar vid skrala sportsliga resultat. De flesta hittade just mig.

Kritiken mot mig avtog under hösten. Det var som om det räckte att jag vilade en och en halv match i maj. Efter det såg man på mitt spel med aningen blidare ögon.

Förstå mig rätt. Jag är inbegripen i spelreglerna. Jag vet hur det fungerar. Jag har många gånger hyllats utan att kanske fullt ut vara värt det, men då har jag haft nytta av ett fungerande kollektiv. Klart att det motsatta då kan inträffa.

Men i år kände jag att den där tiden som Tobinho och jag hade pratat om var här. Då man plötsligt ansågs för gammal. Oavsett vad. Mest för att folk tycker om förändring. Något nytt. Och det enda som fanns kvar av det gamla var jag. Och Nanne. Och han fick sin beskärda del av de här mekanismerna lite senare på året.

Men vad kan man göra mer än att gnugga vidare? Om jag var gammal 2012 är jag ju ännu äldre 2013.

Herregud, vad gammal, långsam och trött jag kommer vara.