Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 21:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/12/30/det-dar-med-att-gilla-att-trana/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Det där med att gilla att träna

Rätta artikel

För någon vecka sedan skrev jag en krönika i Barometern. Eftersom den inte publiceras på Barometerns webb publicerar jag den här istället:

Den där stunden av självrannsakan. Den slår mig när jag börjar jobba på ett föredrag åt PRODIS. PRODIS står för Prevention av dopning i Sverige och man försöker förebygga användningen av dopningspreparat. Jag ska prata på en av deras konferenser och ämnet är kroppsideal inom elitidrott. Vem passar bättre än jag själv att prata om ett sådant ämne? Att jag gillar att visa mig i bar överkropp har varit en sanning bland mina lagkamrater sedan länge. Innan mig på konferensen föreläser forskaren David Hoff om manliga skönhetsideal och han berättar om actionfigurer som visserligen var muskulösa även förr, men som nu har blivit extremt köttiga och om tidningar med fantastiskt vältränade män och deras rutmagar på framsidan och hur samhället blivit allt mer hälsoinriktat. Gym, dieter, träning och när jag skrev på mitt föredrag insåg jag min egen dubbelmoral. Hur jag är en av dem som kanske sätter press på unga killar. För jag har också poserat med rutor på magen på tidningsomslag. Samtidigt, kroppen är mitt verktyg, det är den som gör att jag kan jobba som fotbollsspelare och det går inte att dölja den. Och är det just det vi vill, att vältränade människor ska dölja sina kroppar? Tänker jag, som för att försvara mig själv, men tänker sedan på hur jag har en vän som gick vilse i manligheten och i förlängningen fick anorexia när han såg en deffad Börje Salming göra kalsongreklam och jag vet vad min dotter sa en kväll, hon drog in magen och revbenen stod ut, "det här är snyggt, så hade en tjej i Let´s dance det" och när jag nyligen föreläste för tioåringar undrade en kille hur ofta jag tränar på gym. Klart att vi påverkas av det vi ser runt omkring oss. Och samhället är verkligen mer hälsocentrerat än för exempelvis 15 år sedan. Det är bra. Hälsosamt leverne är nyttigt. Men det kan också vara farlig. När det till exempel glider över i ortorexi. Ortorexi är ett tvångsmässigt förhållningssätt till träning och kost. Ortorexi gör det där sunda farligt och väldigt mycket inom elitidrotten tangerar det här. Vi lär oss att pressa våra kroppar, att träna även när vi inte borde och inom vår sfär hyllas den som är träningsnarkoman som ambitiös. Men när blir det sunda farligt? Elittänkandet har numera sipprat ner på motionsnivå. Nu tränar motionärer - exempelvis på gymmet eller triatleter - som vi på elitnivå. Och ska samtidigt få ihop tillvaron med jobb och familj och blir det inte svårare att då balansera rätt? Och via Instagram och Facebook kan man få omedelbar respons på sitt utseende, sin kropp, man blir bedömd och man låter sig bedömas och det behöver inte vara ett problem, vi har i alla tider bedömt varandra efter vårt utseende, men nu blir det så mycket krassare, hårdare och väldigt få andra personliga egenskaper premieras, att kunna vem som är svensk försvarsminister får inte så många likes och Thomas Johansson, professor i pedagogik vid Göteborgs Universitet, säger i DN att fokuseringen på ytan, att "man blir så grymt medveten om kroppen, slår hårdast mot ungdomarna" eftersom man som ung redan är "så osäker och öppen för kritik". Min iver att visa upp mig, min syn på min egen kropp är ambivalent. Och bottnar i osäkerhet. Jag har haft och har fortfarande dagar då jag är missnöjd med min kropp. Och försöker visa upp något som suddar ut det missnöjda. Det är en klen ursäkt, men det är en förklaring. Och som sagt, jag menar inte att vi ska eliminera våra kroppar. Klart man ska få visa upp sig. För man kan må bra av att bli objektifierad ibland. Men bara så länge det inte stannar vid det. Vår identitet är mer än bara vårt utseende. Eller?