Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 03:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2012/12/31/arslistor/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Årslistor

Rätta artikel

Ni vet, man summerar, samlar ihop, listar och i dag är det årets sista dag. Jag publicerade nyligen min årslista när det gäller bra låtar. Den kan ni lyssna på här.

Hela årslistan, med bästa album och så vidare, ska jag publicera här i bloggen om några dagar.

För min del var det tioårsjubileum. Som musikrecensent.

Min första lista, 2002, såg ut så här. När jag läser den inser jag att jag hann plöja igenom en hel del musik.

Musikåret 2002

Varför tycker man att vissa saker är bättre än andra? Vad är det som gör Suedes Asphalt World till en av historiens bästa sånger? Kan vi vanliga döda verkligen svara på liknande frågor? Det som är riktigt, riktigt bra låter sig ju sällan ringas in. Det är så mycket större än vad vi med fumliga formuleringar klarar av att förklara, det är så mycket djupare, så mycket bredare och så mycket våldsammare. Ändå fortsätter vi att sätta ord på våra känslor eftersom vi måste sätta ord på det. Vi är människor, för bövelen, och för att överleva behöver vi, med dårens ihärdighet, berätta om det som drabbar oss. Här nedan ser ni mitt försök. En sak till. Jag brukar riva ut diverse sammanställningar ur tidningar. Det kan gälla tips på böcker, på filmer eller på skivor, det kan gälla sevärda Strindberg-platser. Se denna årssammanfattning på liknande sätt. Den är inget facit på vad som varit rätt och fel.

Utländska

16 Horsepower, Folklore – ett mentalt reningsbad. Som en knytnäve i ansiktet. Craig Armstrong, As if to nothing – låtarna är som små filmer. Vackra, sorgsna och sköra filmer. Supergrass, Life on other planets – sopar banan med yngre och hippare band som The Coral och The Vines. Woven Hand, Woven Hand – mörkt, drabbande och underbart, i regi av David Eugene Edwards, till vardags frontman i 16 Horsepower. Saybia, The second you sleep – danskar som gör det som Coldplay förväntades göra. Melodiöst och förföriskt  bitterljuvt. Yann Tiersen, L ´Absente – kunde varit soundtrack till en film av Emir Kusturica (Underground, Svart katt, vit katt). Tracy Chapman, Let it rain – rösten vibrerar och sångerna berör. David Bowie, Heathen – avslutningen kunde ha varit vassare, men innan dess är det disharmonier och sköna toner i vacker samklang. Bruce Springsteen, The Rising – allt är inte vitalt, men plattan innehåller spår jag inte kan få nog av. The Libertines, Up the bracket – med en punkig attityd och med ett sound som låter som The Clash är det svårt att misslyckas.

Det här var nästan lika bra: Bright Eyes, Richard J. Parfitt, Songs: Ohia, Peter Wolf, Ron Sexsmith, Steve Earle, Sigur Rós, Johnny Cash, Eva Cassidy.

Svenska

Christian Kjellvander, Songs from a two-room chapel – skört, vackert och målmedvetet. Ledsagat av en gudomlig röst. Kent, Vapen & Ammunition – inte lika stark som Hagnesta Hill, men ändock av hög klass. Ossler, Den siste som kom ut – surrealistisk kompott där varje millimeter är angelägen. The Ark, In lust we trust – Father of a son är skivans bottennotering. I övrigt imponerar deras säkra melodikänsla Johan Rothstein, Sorgliga sånger – utlämnande, men aldrig patetiskt. Sophie Zelmani, Sing and dance – det låter som det alltid har gjort. Och det låter lika bra som det alltid har gjort. Ulf Lundell, Club Zebra – alldeles för många låtar och några väl stabbiga. Men balladerna och Springsteen-blinkningarna gör att man förlåter honom. Håkan Hellström, Det är så jag säger det – inte det mästerverk många påstod. Men bra popmusik. Doktor Kosmos, Reportage! – i vissa sekvenser direkt anskrämligt. Som konstigt nog skapar ett begär. Eldkvarn, Brott lönar sig alltid – Plura berättar och då måste vi lyssna.

Stjärna i kanten även till: Tomas Andersson Wij, David and the Citizens, Marit Bergman, Docenterna.

Årets Visa: 1) Lars Demian, Sjung hej allihopa 2) Mattias Gejrot, Sjöfågel på land, 3) Sam Vesterberg, Väg 45, 4) Jan Hammarlund, Grässtrån och gatsten.

Årets R&B/soul-pop: 1) Stephen Simmonds, For Father 2) Robyn, Don´t stop the music 3) Whitney Houston, Just Whitney… 4) Daniel Lemma, Meeting at the building 5) Christina Aguilera, Stripped. Inte ens nära: Erik Gadd, Mariah Carey.

Årets garagerock: 1) Mando Diao, Bring´ em in 2) The D4, 6Twenty 3) The Sounds, Living in America 4) The Men, The Men 5) The Screamin´ Stukas, A Lotta Rythm.

Namnkunniga, som lyckades sådär: Phil Collins, Midnight Oil, Pearl Jam, Paul Weller, Foo Fighters, Sonic Youth, Oasis, Los Lobos.

Namnkunniga, som gjorde det bra: George Harrison, Peter Gabriel, Joe Cocker, Björn Skifs, Jerry Williams, Frank Black and the Catholics, Richard Ashcroft, Mark Knopler, Primal Scream, Counting Crowes, Robert Plant, CajsaStina Åkerström

Undvik: Loa Falkman & co, Westlife, Modern Talking, Tempus, Björk, Martin Stenmarck, Per Nylin, Sam Fox, Janne Schaffer, Fredrik Kempe, Atomic Kitten, Las Ketchup, Ace of Base. Sophie Ellis Baxter.

Årets besvikelser: Ryan Adams – när ska fullträffen komma?, Suede – när ska svärtan få ta över igen?, Olle Ljungström – hasplade ur sig nödrim och tråkiga melodier.

Mest mainstream: Joey Tempest, Faith Hill, Shania Twain, Emma.

Årets löften: Ben Kweller, The Coral, The Vines, The Libertines.

Skivor, vars storhet jag aldrig förstod: Sea Change - Beck, Stadsvandringar - Dungen, Love for the streets - Caesars Palace, Songs for the deaf - Queens of the Stone Age, Turn on the bright lights - Interpol, Tranquil Isolation - Nicolai Dunger, A rush of blood to the head - Coldplay, The fine art of self destruction - Jesse Malin.

Årets liveplatta: 1) Simon and Garfunkel, Live from New York City, 1967, 2) Bob Dylan, The Bootleg Series Vol. 5 The Rolling Thunder Revue, 3) Elvis Presley, Roots Revolution.

Exempel på några bra svenska låtar: For Father – Stephen Simmonds, Socker – Kent, Mr Moon – Mando Diao, Palace Station – Melody Club, Kolla, kolla – The Ark, Knock on my door – Deeptone, The Pressure – Moneybrother, Åkrar och himmel – Björns vänner, Vi är värda så mycket mer – Tomas Andersson Wij, Starting (where the story ended) – Vacuum, Tuva Song – Chasing Dorotea, I´m gonna dance - The Mo.

Några bra utländska låtar: Speed id in, speed is out och I.O.U Love – SixbySeven, Family Affair – Mary J Blige, Fallin – Alicia Keyes, Highly Evolved och Get Free – The Vines, Stone Honey – Richard J. Parfitt, Ring the bell – Songs: Ohia, Time for heroes och Up the bracket – The Libertines, Dreaming of you – The Coral, Method acting och Lover I don´t have to love – Bright Eyes, The man who left his past – Maria Solheim, In other words – Ben Kweller, Different Strokes och The Theme From ´McAlmont & Butler´ – McAlmont & Butler.

Årets bästa radiopop: Martin och Sibirien – Martin. Borta var de pubertala texterna, till förmån för riktigt vassa alster. Och melodierna var fortfarande fastklibbande, på ett positivt sätt. Escapology - Robbie Williams. Går från klarhet till klarhet.

Tråkigaste countryn: Sweet talk & good lies - Heather Myles, Something worth leaving behind - Lee Ann Womack, Starting Over - Ronnie Bowman, Room to breathe - Delbert McClinton, October Road – James Taylor.

Bättre country: The man comes around – Johnny Cash, The Dark - Guy Clark, Let´s leave this town - Chip Taylor, Carrie Rodriguez, Easy - Kelly Willis, Songs for survivors - Graham Nash, Little Stories - Tom Clelland.

Bra svensk countryrock: Paint Brush - Lotta Wenglén, Bruised - Deeptone.

Årets liveframträdande: 1) Håkan Hellström, Metropol, Hultsfred, 2) Moneybrother, Rasslebygd, 3) The Soulmates, Crossroads, 4) Eldkvarn, La Scala, Oskarshamn , 5) Susanne Alfvengren, Örsjö Bygdegård.

Årets samling: 1) Club Bored – A boring compilation…to make you happy, 2) Hultsfred Rockparty 1981-2001, 3) Chess – på svenska.