Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-15 16:28

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2013/02/07/ska-vi-ha-det-sa-har-va/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Ska vi ha det så här? Va?

Det här rent ut sagt jävla uppdelandet och indelandet av människor. "Invandrare". "Etniskt svensk mitt i livet." Etcetera. Etcetera.

Jag är trött på det så att jag kan spy. Trött på idiotiska Sverigedemokrater som brutaliserar samhällsdebatten och trött på lallande politiker från andra partier som inte förmår att vara ett ordentligt alternativ mot det brutala och jag är trött, så förbannat trött på det här med svenskhet och etnicitet och ihopklumpning av människor. Hur har vi kunnat låta det gå så långt? Varför låter vi det fortsätta? Varför låter vi oss kontrolleras av rädsla och oro inför det som inte är det invanda?

Jag bloggade om det här för flera år sedan. Jag varnade för ett hårdnande samhällsklimat. När orden blir vassare. För det är enkelt; sättet vi talar på om varandra får direkta följder för hur vi ser på varandra.

Det var det där med draksådd. Man ska kanske inte vara förvånad över vad man skördar om man sår draksådd.

Jag har flera gånger efterlyst politiker som förmår att gå emot det inskränkta, det begränsande, politiker som inte lallar med när SD generaliserar, klumpar ihop, ljuger och jag har flera gånger efterlyst politiker som förmår att förändra debatten, som förmår att ta diskussionen bort från uppdelandet av människor, som inte faller in i SD-retorik, men väldigt få (dock inte alla, jag är ytterst medveten om att vissa tar kampen och de ska hyllas och hedras) är tillräckligt starka, modiga, kunniga eller visionära för att klara av det. Det är sorgligt.

Det vore så oerhört enkelt för politikerna att klä av det inskränkta. För etnicitet, ursprung är ALDRIG förklaringen. Åt något håll. Varför inte säga det? Varför inte säga det så fort SD och numera även andra partier får det att låta som det?

Det handlar inte om att vara godhjärtad, att ha en abnorm kärlek till mänskligheten, det handlar inte om att inte se problem eller tro att alla människor i hela världen är fina och underbara, det handlar inte om någon slags altruism.

Det handlar egentligen bara om att göra en normalbegåvad parallell till sig själv. Hur vill man själv ha det? Vilket samhälle vill man själv ha? Och hur vill man själv bli bemött? Och mig veterligen vill väldigt få människor begränsas utifrån etnicitet. Mig veterligen är det väldigt få människor som vill att deras personlighet ska bestämmas utifrån var de är födda.

Samhällsdebatten har blivit så förvriden att varje felaktighet begången av någon som inte är etnisk svensk mitt i livet eller något liknande lyfts upp, pekas på, "ha, vad var det vi sa?" och om du är för det kosmopolitiska samhället ska du ställas till svar och SD:s fotfolk mobiliserar och rycker ut och skriker högt.

Det behöver i ärlighetens namn inte ens vara en felaktighet som är begången, det räcker att det är något som inte passar in i mallen, som sticker ut, som är annorlunda.

Om du har flyttat hit, invandrat hit ska du veta din plats, inte ta dig ton. Det privilegiet har bara människor födda i Sverige eller i alla fall människor som ser ut som om de är födda i Sverige. Då är det okej att gå din egen väg, oavsett vart den vägen leder. Då kan du bosätta dig i en stuga och vägra att ha kontakt med samhället. Men en invandrad person har aldrig samma möjlighet. Vederbörande ska fogas in i något som är "svenskt" och i brist på sådant som vi kan säga är "svenskt" blir plötsligt löjliga traditioner väldigt viktiga.

Jag har alltid avskytt Små Grodorna, dans runt midsommarstång, fyllan vid högtider och jag får uppstötningar av sill. Eftersom jag är född i Sverige får jag tycka det. Men tänk om en invandrad svensk skulle uttrycka samma sak!

Jag får ju också flytta till vilken plats jag vill i Sverige. Om jag har mina vänner eller släktingar i Halmstad står det mig fritt att flytta dit. Det är ingen som kommer och skriker och säger att jag inte kan göra det, det är ingen som säger att "det blir problem om för många av din sort bor på samma ställe".

Som etnisk svensk är det okej att bo i ett område med enbart etniska svenskar mitt i livet. Det klagar ingen ledarskribent på, det har inga politiker något emot. Men om man som invandrad svensk bor i en förort bland människor av alla möjliga ursprung (men där det egentligen enbart saknas etniska svenskar mitt i livet eller något liknande) är det fel, så kan vi inte ha det, de där invandrade människorna måste ju spridas ut.

Jag kan, som etnisk svensk, gå klart grundskolan och efter det ge all form av utbildning långfingret, jag kan till och med sluta prata svenska, jag kan välja att kommunicera på engelska, franska eller kanske teckenspråk, det är inga politiker som kommer kräva språktest på mig, som kommer klaga på min ringa vilja till anpassning, men om du som invandrad svensk skulle göra något liknande, vojne, vojne, fy dig, så gör man inte, så otacksamt nu när vi i det här fina, härliga landet tagit emot dig, passa dig så att vi inte sparkar tillbaka dig, du måste anpasa dig, ANPASSA DIG.

I det här fina, härliga landet delar vi upp folk och folk. Människor och människor. Som etnisk svensk mitt i livet eller något liknande har jag valmöjligheter som en invandrad svensk inte har. Som invandrad svensk bemöts du med krav och misstänksamhet.

Det som gäller mig ska också gälla andra. Oavsett ursprung. Det är min grundsyn som människa och det borde vara Sveriges grundsyn som land och samhälle.

När jag tänker efter - hur kan vi nöja oss med mindre?

Det sjuka är inte att SD och deras likasinnade tycker så här. Det sjuka är att det är ett resonemang som gemene man inte vilt protesterar mot. Varför reflekterar så få över det absurda i att vi bedömer varandra så olika? Att vi tittar på varandra med så olika blickar?

Hur kan de andra partierna låta SD ta så stor plats i samhällsdebatten? Låta SD förgifta den? När det är så enkelt att bevisa att etnicitet inte har med saken att göra.

2009 bloggade jag så här:

"Och när vissa påstår att det kosmopolitiska leder till struligheter och problem måste man ha i åtanke att det alltid är strul och problem där människor är tillsammans och det handlar inte om nationalitet eller det kosmopolitiska, det handlar om att människor gnabbas sinsemellan, det skedde i den lilla byn på 1600-talet, på dansbanan på 1800-talet och det sker även i familjen, som måste vara den yttersta formen av det konformiska och av den där åtråvärda gemenskapen, även i familjer bråkar man, slåss man, begår man brott och också i familjer dödar man varandra, hur ska man då kunna tro att det ska vara problemfritt i samhället i stort, i så fall får vi umgås en och en och det är inget alternativ och istället får man vända på saken och inse att det handlar om att lära sig att leva tillsammans, ihop och att se olikheter som styrkor när vissa pekar på kriminalitet och våld handlar det alltid om var i samhället du befinner dig. Upplever du utanförskap, alienation, frustration är grogrunden för brott så mycket större och det gäller alla människor, oavsett var du kommer ifrån. Det gäller personer i Malmö, Påryd, Kalmar, Egypten eller USA." Det handlar alltså inte om etnicitet. Utan om var i samhällshierarkin du befinner dig. Vilket en ny undersökning också slår fast.

Att det ska behövas en undersökning för att slå fast det självklara. Och varför basunerar inte politikerna ut det här? Basunerar ut det självklara och vägra falla in i SD-retoriken?

Ja, ja. Det blir kanske bättre. Eller inte. Som tröst läser jag Bengt Ohlssons krönika i DN. Där han ger sin syn på integrering. Och skriver bland annat: Ibland får jag en känsla av att målet med integrationen är att alla nyanlända slutar vara så jobbigt... annorlunda. [...] Folk kommer hit med olika saker i bagaget. I mitt drömsamhälle är det tillåtet att säga, hörni, jag kommer just från brinnande inbördeskrig, och har fortfarande granatkrevaderna ringande i öronen, så är det okej om jag väntar lite med ”mor ror” och ”far syr”?

Läs hela krönikan här.

Som vanligt kommer SD-folk skrika "PK!" till mig. Politisk korrekt. En större komplimang är svårare att få.