Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-14 18:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2013/08/22/tankar-dagen-efter/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Tankar dagen efter

Dagen efter och vi kom hem till Kalmar vid 02.00, men det var givetvis omöjligt att snabbt somna och när jag väl somnade var det som om något skavde i mig, som om något inte ville släppa taget och det var givetvis cupförlusten, den snöpliga, den onödiga och jag hade kollat Text-TV och kikat på de andra resultatet, sett hur de andra elitlagen hade klarat av det vi inte hade klarat av, hålla undan från lag från lägre divisioner, tänkte på vilken skillnad det hade varit om vi bara hade nickat undan frisparken som gav dem 1-1, då hade vi kunnat le lite åt att vi var tämligen bekväma i andra halvlek, då hade vi kunnat säga att vi trots allt gick vidare, om än på ett föga vackert sätt, men nu blev det ju inte så, nu fick vi istället skämmas.

Och det är nog den känslan som är störst. Att man skäms.

För man representerar Kalmar FF och man vet vad det betyder för så många.

Det är en kollektiv känsla och jag funderar lite på varför vi i år förlorat två gånger om mot division !-lag. Från 2006 och framåt har vi varit oerhört duktiga på att göra det som krävs i den typen av matcher. Har vi hamnat i brydderier har vi kunnat mala på med vårt spel och reda ut situationen. Men i år har vi liksom hämmats av de mentala krafterna som sätts igång. Som efter Torslandas kvittering. En slumpartad situation, ett ögonblicks dålig koncentration och det var utjämnat och plötsligt blev allt som hemmaspelarna gjorde bra och det mesta som vi gjorde inte tillräckligt bra. Täckte de ett skott, jubel. Stoppade de ett inlägg, jubel. Drog de i väg bollen så långt de kunde från sitt eget mål, jubel. Om vi gjorde detsamma gav det också jubel - åt Torslanda.

I den situationen krävs det att du fortsätter pusha, stötta, snacka, ta initiativ, ja, helt enkelt spela vidare som om ingenting har hänt. Det har vi genom åren varit duktiga på. Men i år har vi istället hämmats. Jag såg det på många i laget i går.

Själv kände jag ingen större frustration, jag valde att se det som något trevligt när det nu blev förlängning. Då fick vi spela 30 minuter till. Och när det blev straffar motade jag bort flyktkänslan (som alltid dyker upp) genom att se det som en möjlighet att få göra skillnad.

Som kollektiv upplevde vi det emellertid inte så.

Min frustration kom efter matchen. I bussen hem. När jag skulle sova. I dag.

Sedan tänker man ju vidare. På sin egen situation. Det gör vi nog alla. Vad betyder en sådan här förlust för fortsättningen? För egen del?

Sedan måste en liten del av mig beundra Torslanda. De hade inte mycket att säga till om under stora delar av matchen. Men accepterade det och tog de få chanser som uppstod. Och spelade med bultande hjärtan. Det ska de ha en gigantisk eloge för.