Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-29 10:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2013/12/13/traning-med-ifk-berga-och-maxi-cup-med-listerby-ik/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Träning med IFK Berga och Maxi cup med Listerby IK

Ni kanske undrar varför jag tränar med en massa olika lag? Hade han inte lagt av? Varför tragglar han vidare?

(Efter internmatchen med IFK Berga)

 

Först var jag i Blekinge och tränade en söndag med min moderklubb Listerby IK. I tisdags var jag och spelade en internmatch med IFK Berga och i går spelade jag en inomhusturnering, legendariska Maxi cup i Ronneby, med min moderklubb Listerby IK.

 

Och egentligen är det tämligen enkelt. Jag gillar att hålla mig i form, jag gillar att spela fotboll och jag får förfrågningar om att medverka på träningar och jag tänker, tja, varför inte? Det betyder alltså inte att jag är klar för den och den klubben.

 

Med min moderklubb är det enkelt. Jag vill ställa upp och hjälpa till, om och när det är möjligt.

 

Med IFK Berga var det min gamla lagkamrat Jocke Lantz som hörde av sig. Jag var dock tydligt med att jag tror att det blir svårt att kunna spela fotboll på så pas hög nivå - division II - nästa säsong, men Lantz sa att det vore kul för killarna i laget om jag dök upp. Och jag är ju inte svårflörtad.

 

Så jag lirade en internmatch på Gastens konstgräs och precis som när jag tränade med Listerby IK insåg jag nu att fotboll är kul, oavsett nivå. Och eftersom jag känner så och eftersom jag inser att jag inte kan spela i oändlighet tar jag chansen att spela så ofta det går.

 

Och i går var det dags för ett besök i Ronneby Sporthall. Det vankades gruppspel i Maxi Cup, den väldigt populära inomhusturneringen. På annandagen är det slutspel för de lag som kvalificerar sig.

(Välfyllt i Ronneby sporthall)

 

Senast jag lirade Maxi Cup var 1992 eller 1993. Då handlade det inte om futsal, utan om gammal hederlig inomhusfotboll med handbollsmål, gul filtboll och nyttjande av väggar och ribbstolar. Jag tror att vi i Listerby IK vann mitt sista år, men numera är det RBK och Saxemara som dominerar inomhus.

(Då och nu)

 

Listerby IK skulle haft två lag med i årets upplaga, men klubben brottas med manfall, några har lämnat för lokalklubbar och några ville helt enkelt inte lira inomhus, så vi ställde upp med blott ett lag.

 

Futsal är något HELT annat än vanlig fotboll. Så klart. Och jag undrade vad jag hade givit mig in på när pappa och jag satte oss i bilen och åkte ner till Ronneby. Oavsett hur bra jag skulle vara skulle alla i hallen tycka att "den där Rydström inte var något vidare". Och jag har inte lirat inomhus sedan vi i Kalmar FF vann Barometern-cup 1999 och till det är jag inte direkt en spelare som gör min gubbe och drar upp bollen i krysset. Jag spelar ju enkelt och rappt, vilket kanske inte är optimalt inomhus med ett division IV-lag.

 

Sporthallen i Ronneby är högstadieminnen för mig, vi hade skolgymnastik där, man hade simning i den intilliggande simhallen och det mesta ser ut och luktar likadant som då och det är intressant hur man lätt blir den där högstadiekillen igen och man blir aningen blyg och försynt och jag kände mig inte alls som en snart 38-årig före detta allsvensk lagkapten och när jag fick kaptensbindeln av Listerbygänget blev jag obekväm och när vi värmde upp samlade jag killarna och sa att jag absolut inte hade krävt att få bindeln, om någon annan brukade vara det gav jag mer än gärna bindeln till honom, men alla skakade på huvudet och jag tänkte att nu hade jag i alla fall sagt det och sedan värmde vi upp i den lilla D-hallen och där hade jag gymnastiklektioner som leddes av gymnastikläraren Tony och jag minns hur hårt han körde med oss, vilka höga krav han ställde på oss för att vi skulle få femma i betyg, det högsta betyget och jag minns att vi just i den här hallen hade redskapsgymnastik och nu sneglade jag upp mot de romerska ringarna som hängde i taket och jag blev väldigt sugen på att hissa ner dem och köra muscle up, men det hade nog tolkats som skryt.

 

Innan vår första match blev jag hyllad av publiken och jag hälsades välkommen och det är nog första gången jag blivit det i Ronneby. Blivit välkomnad och hyllad. Men jag uppskattade gesten.

 

Vi inledde mot favoriten Saxemara IF och Mattias Gummesson lirade fortfarande där och han är två år äldre än vad jag är och var lite av lokalfotbollens stjärna när jag kom upp i Listerby IK:s A-lag i början av 1990-talet och Saxemara är ett väldrillat inomhuslag, med en tydlig spelidé och vi i Listerby IK var på många sätt motsatsen, vi hade inte tränat ihop och jag kunde inte namnen på så många i laget och när vi kom in i A-hallen var det i princip fullsatt, drygt 400 åskådare, en vanlig torsdags kväll, och våra killar blev nervösa, försiktiga och Saxemara tog tag i taktpinnen och jag hamnade i den där märkliga känslan igen, den jag hade i början på träningen med Listerby IK, vilken typ av spelare ska jag vara?

 

Blir det inte patetiskt om jag går in och öser på, lägger mig på en allsvensk nivå, kämpar och är den spelare jag vanligtvis brukar vara?

Men om jag inte är allt det där, vilken typ av spelare blir jag då?

 

Saxemara stod högt, vi gav bort bollar och Saxemara satte 1-0. Och hade bud på 2-0. Men i stället kvitterade vi och när Saxemara träffade ribban två gånger om var det i stället vi som var millimetrar från att vinna. Med någar sekunder kvar vann vi bollen, kom två mot en, men två tiondelar innan vi slog in 2-1 gick slutsignalen. Och det slutade 1-1.

 

Efter matchen, i omklädningsrummet, snackade vi om att vi skulle ta för oss mer och jag kände hur hornen började växa ut.  Det är klart att jag inte kan gå in och smälla på fullt ut och ryta och gorma som om jag ledde Kalmar FF i Allsvenskan, det blir kanske löjligt, men samtidigt, de vi mötte i sporthallen denna kväll slet ju som djur i varje duell mot mig, då förtjänade de att mötas med respekt och det enda sättet att visa respekt på är att ta det på allvar.

Någorlunda allvarligt, i alla fall.

 

Vi sa också att vi måste ta fler initiativ,  och i den andra matchen var vi bättre. Vi mötte Backaryd och i Backaryd lirade min högstadiekamrat och gode vän, tillika sångare och låtskrivare i Billie the Vision and the Dancers, Lasse Lindquist. Det var härligt att få spela mot honom.

 

Vi vann med 4-0, men bommade lite för många klara lägen för att vi skulle vara nöjda.

 

I den sista matchen mötte vi Kallinge SK, som tidigare under kvällen imponerade stort mot Saxemara. KSK vann den matchen med 4-2 och eftersom Saxemara sedan slog Backaryd med 4-1 var KSK redan klara för slutspel, medan vi gick dit om vi vann mot KSK eller kryssade. Faktum var att vi klarade oss även med en 2-0-förlust.

 

Jag ska erkänna, inför varje match, när vi vankade av och fram i korridoren och väntade på att kliva in i hallen, var jag nervös. För jag ville ju att Listerby IK skulle vara nöjt med mig, att killarna i laget skulle tycka att jag tillförde något och jag ville att vi skulle gå vidare till slutspel. Och om jag missade en passning eller om någon råkade ta sig förbi mig skulle det uppmärksammas, det visste jag ju och så hade jag den här problematiken med vilken nivå jag skulle lägga mig på.

 

Men i den avslutande matchen spelade vi riktigt stabilt. Och jag började lira lite så som jag vill spela. Snackade mycket, vann dueller och satte passningar, men mina skottförsök blev inte lyckade. Som tur var kunde andra avsluta bättre och vi gick fram till en 4-0-ledning och trots att KSK reducerade på slutet vann vi med 4-2 och var klara för slutspel. Jag kom i gång så mycket att jag faktiskt smågruffade med en motståndare och sedan tjafsade med en annan och jag skämdes faktiskt en aning efter.

 

Men det blev en fin kväll i Ronneby sporthall. Och jag måste säga att engagemanget killarna i laget visade, det var inspirerande. Vissa fick inte spela så mycket, men även de som var bänkade pushade och stöttade oss andra och det kändes verkligen genuint och äkta och den där känslan, att man ville vinna lika mycket, oavsett om man spelade eller ej, den var härlig.

 

Nu väntar slutspelet annandag jul. Om jag spelar där är dock en helt annan historia.

 

(Ihop med backkollegan Robin)