Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-29 12:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2013/12/17/ett-favoritogonblick-pa-fotbollsplanen/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Ett favoritögonblick på fotbollsplanen

Året är snart slut, mitt sista som fotbollsspelare i Kalmar FF. Summeringstider och om jag ska välja ut stunder, ögonblick som dröjt sig kvar finns det givetvis många att välja på. Seriesegrar, avancemang, cupguld, SM-guld, spel i Europa och så vidare. Men låt mig nämna ett annat.

Tobinho gick skadad guldåret 2008. Han misströstade. Jag misströstade. Jag kände ju hans frustration, jag led med honom och jag saknade honom.

När 2009 kom var Tobinho tillbaka, men Nanne valde andra spelare före honom. Det brann inuti Tobinho och han längtade efter att få visa vad han bar på.

Vi började Allsvenskan uselt och när vi tog emot Häcken på Fredriksskans den 1 maj hade vi fortfarande inte vunnit en match. Och i första halvlek tog Häcken ledningen med 1-0. Krisen var total. Vi lyckades emellertid kvittera innan halvtidsvilan och i andra halvlek byttes Tobinho in i stället för Emin Nouri. Och med drygt tio minuter kvar av matchen nickade Tobinho in en Rasmus Elm-frispark och vi vann matchen.

Det blev vändningen. Och vi radade upp segrar i Allsvenskan. Tobinho gjorde mål även i de två nästföljande matcherna. Rasmus Elm konstaterade att Tobinho "är en best att möta".

Minst sagt.

Jag älskar den här bildserien. Tobinho har precis nickat in Rasmus frispark. Och det uppstår eufori. Hos alla. Och Tobinho blir så lycklig att han slänger sig ner på rygg och fläker upp planen. Underbar målgest.

 

Dagen efter segern 2009 bloggade jag så här:

Dagen efter segern mot Häcken och jag åker med matchhjälten in till träningen. Han kommer direkt från balkongjobbet och ser föga glamourös ut. Nedmålade arbetsbyxor, sliten träningströja, toppluva, men på stereon Metallica och mina trumhinnor är på gränsen till att kollapsa och då höjer Tobinho ett snäpp till, jag tvingas rulla ner rutorna för att försöka släppa ut ljudet, för att hindra att bilen sprängs, men Tobbe tycks vara opåverkad och låter huvudet gunga i takt och berättar sedan något om Metallica som jag inte hör eftersom orden dränks i musiken.

Jag kan inte förmå mig att be honom sänka. När en man som vanligtvis bara lyssnar på barnens tramsskivor eller Magnus Uggla – vad är vad? - lyssnar på riktigt musik ska det uppmuntras.

 

Söndagen var ledig och det blev en umgängesdag. Först fick jag agera lekgubbe i Tobbes kök – Filippa, Tuva, Felicia och jag lekte med lera och Filippa skulle bara göra ”bajskorvar” - medan Tobbe och Sabine satt i viktiga affärsmöte i vardagsrummet. Jag hade inte tillträde, jag gissar att det var agenter från olika ligor som ville ha Tobinhos namnteckning – och jag fick bara order utropade till mig, ”nu kan du komma med kaffet”, ”få tyst på ungarna”, ”stick och handla”.

Lite senare på kvällen bjöd Tuva och jag till grillfest på Boholmarna och Tobinhos dök upp, liksom Rektors-Henke med familj. 

Det blev kyckling, korv, grillspett, hamburgare, couscous, potatisgratäng, pommes och som vanligt fick gästerna rycka in och jobba en smula också. Grilla, duka fram, göra sallad, men stämningen var gemytlig och Tobbe drog gång på gång hur målet gick till, ”jag tänkte först göra upphoppet med vänsterben, men ändrade mig i sista stund, tog högran, kom upp perfekt och slam bam, thank you, man, så var bollen i nät och nu talar jag visserligen i egen sak, men jag kan väldigt många saker och har läst nästan mer än så, så jag vet vad jag talar om, det är inte ofta man ser en sådan kraft och fysik inte sant, inte sant?” och vi nickade och frågade artigt vidare, men vi hade inte behövt fråga, Tobbe hade berättat ändå och barnen slängde i sig maten och stack sedan ut till studsmattan, men Filippa luktade till sig att det var efterrätt och dröjde sig kvar och högg sedan in på glassen, med sked direkt ur förpackningen, sedan var hon också redo för studsmatten och stack ut i pyjamas och strumplästen, men vem kunde säga åt henne, vi var glada att de höll sams, det var en jämvikt vi inte ville eller vågade riskera, låt henne hållas och så drack vi kaffe och mådde gott i största allmänhet.

I synnerhet jag. 

Den här gillbjudningen legitimerar det kommande halvårets frekventa ätsnyltande hos Tobinho och Rektors-Henke. 

Nu kan Tuva och jag göra det med gott samvete.

(Matchhjälten, dagen efter)