Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-06 04:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/rydstrom/2013/12/28/rasmus-elm-fick-se-sig-besegrad/

Rydström – om kaffe, fotboll och allt annat

Rasmus Elm fick se sig besegrad

Bröderna Elm har en årlig fotbollsutmaning - Julbollen - och samlar vänner för att göra upp i en prestigefylld inomhusmatch i Broakullas inomhushall (Viktor kunde dock inte vara med, han hade match med AZ) och Rasmus hetsade mig via sms veckorna innan och jag undrade om han satte mig i sitt lag, men nej, det gjorde han inte, "vill du inte vinna?", undrade jag, men Rasmus var inte svaret skyldig - "jag vill besegra de bästa".

Det fick tyst på mig och David kom och hämtade mig på morgonen och i bilen satt också Thorbjörnsson och Elfsborgs Daniel Mobaeck (som lirade hos oss 2000-2004) och David gav oss en guidad tur genom Broakulla, han var i eld och lågor och pekade ut viktiga platser, inte minst den asfalterade tennisbanan och väl framme vid skolan och sporthallen kunde jag konstatera att Rasmus hade glömt att sy in min matchtröja. Rasmus hade fixat två matchställ med smeknamn på ryggarna och  innan avspark fick varje spelare en lapp med ett hemligt uppdrag nedskrivet och efter varje match - vi spelade fem stycken 15 minuters matcher - fick den eller de som hade lyckats med sitt uppdrag välja priser från ett dignande prisbord.

Om jag lyckades med mitt uppdrag? Nej, nej. Jag skulle göra mål med en tåpaj…

Men Rasmus hade haft det på känn och såg till att jag ändå fick ett pris. En landslagströja. Nummer 8. Med mitt namn på.

 

Äntligen!

 

Johansfors stolthet Peter Andersson var kapten i mitt lag, men David konstaterade att jag alltid måste ha en bindel på mig när jag spelar fotboll och gav mig därför två bindlar. Så jag körde med kaptensbindlar både på vänster och höger arm.

Thorbjörnsson, David och jag lirade i samma lag och vi hade inledningsvis problem. Ambjörn Lennartsson, andrekeeper i Kalmar FF på 2000-talet, var ett ständigt hot offensivt och satte två baljor och vi hade svårt att få till spelet. Det blev förlust i den första matchen och vi samlade oss i ett taktikmöte.

Jag föreslog att jag skulle byta position - från backlinjen till anfallet och de andra tittade förvånat på mig. Men jag stod på mig, mina offensiva djupledslöpningar skulle riva upp stora sår hos Rasmus och de andra, bedyrade jag. Inte minst skulle de bli väldigt förvånade över att se mig på deras planhalva, bara det skulle få en överraskningseffekt, menade jag.

 

Taktikändringen slog väl ut direkt. Vi vann två matcher i följd och inför den fjärde matchen i matchserien innebar en seger för vårt lag att vi skulle segra sammanlagt.

Och vi vann även den matchen.

 

Den femte och avgörande matchen handlade mest om formalia. Kaptenen hos våra motståndare, David Bergqvist, var frustrerad, uppgiven, han hade försökt bryta vår vinstrad genom att beordra långa bollar, men saknade mandat i gruppen och många i hans lag visade öppet sitt missnöje och vi vann även den sista matchen.

Sedan blev det vinstposering och vi fick gå upp på läktaren och ta emot medaljer av turneringsgeneralen (det vill säga Rasmus) och senare på kvällen var det Julbollens fotbollsgala med prisutdelning och kvällen blev briljant, även om min insats på bowlingbanan inte direkt imponerade och Rasmus Elm konstaterade att hans 2-åriga dotter hade mer kraft i slagen än vad jag hade.

Jag kunde inte säga emot.