Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-19 18:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/singelbloggen/2009/12/03/louise-jag-5452/

Singel i höst

Louise & jag

Häromdagen såg jag ”Ett fall för Louise” igen – ni vet teveprogrammet om familjer som mår dåligt. Och som skapat sådan debatt.

Nästan alla var överens (och då bör man alltid dra öronen åt sig): Det var ju så hemskt, barnen utnyttjades för att göra bra teve och nu kommer allt att ligga ute på det farliga nätet i all evighet, amen.

Men jag är faktiskt väldigt förtjust i det där programmet. Louise – om du läser detta – du är så himla duktig, bara så att du vet! Det är klart att det finns avsnitt som jag tycker att man bör ha kostat på sig att ta bort (jag lyckas ALDRIG följa en serie, så jag har inte sett alla, jag ska alltid diska, typ) och visst ska man vara försiktig med att exponera barn.

Men de som blir mest exponerade hos Louise är ju föräldrarna. Jag är själv ärligt rädd för att hamna där och höra min sons hårda dom över alla fel som jag säkert gjort.

För hos Louise går ingen fri. Det spelar ingen roll att familjen har knotiga äppelträd i trädgården, fint inredda barnrum och passar tiden både till skola och jobb. Det spelar ingen roll att de skilt sig och tagit ”sitt ansvar” med barnen varannan vecka.

Barnen har det jobbigt ändå. Och här, och ingen annanstans, får de berätta sin version. BUP (barn & ungdomspsykiatrin) har inte tid med ”finproblem”. De tar hand om annat, allvarligare. Hos Louise får mamma och pappa får experthjälp. Kritiseras, får läxor, måste ändra sig. Hela Sverige finns som vittne. De sitter ju och tittar!

Då skriker etablissemanget till. Och skyller på barnen. De tål inte det här och nu kommer de må ännu sämre eftersom folk vet att de har haft det jobbigt. På det livsfarliga nätet kommer bilderna dessutom att finnas kvar, berättelserna vittna om något som inte var perfekt.

Så skönt!

För det enda sättet – och det tror jag att de flesta numera är medvetna om – att bli kvitt sina besvär är att tala om dem. Berätta. Dela med sig. Då minskar bördan av skuld och när vi sätter ord på våra handlingar vi kan se och förhoppningsvis förstå våra felaktiga mönster.

Och just därför tycker jag att det är så bra med ”Ett fall för Louise”. Modiga ni som varit med, modiga barn som vågar berätta! Det är först i betraktarens öga som skammen skapas.

Det är mänskligt att fela. Det är ok. Bara man vågar erkänna och berätta. Det är jag säker på att barnen också tycker.