Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-25 14:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/skidbloggen/2011/03/04/mer-individuell-start/

Skidbloggen

Mer individuell start?

Rätta artikel

Hur ska vi ha det med masstart och individuell start? Igår kväll på Litteraturhusets längdåkningskällare – som var utsåld till sista plats – berättade Vegard Ulvang att det var en massiv majoritet i FIS längdkommitté för masstarter. Som ordförande är det inte mycket han kan göra för att ändra på det, sade han, även om han lät förstå att han egentligen själv var mycket mån om att individuella starter skulle finnas kvar. Han bekräftade också att medierna styr i hög grad. Vill vi att sporten ska förbli väsentlig måste TV sända och då måste TV också få vara med och styra.

Thomas Wassberg däremot var mer bestämd: vi behöver få fler rent individuella lopp. Det är en rättvisefråga -- inte bara goda spurtare ska ha fördelar -- och det handlar om längdåkningens själ. Jag stod någonstans mittemellan: det är otvivelaktigt att längdsporten blivit intressantare för fler med masstarter, skidbyten och andra nyheter. Men kanske har det gått för långt och individuella femmilar borde vi få tillbaka, åtminstone som omväxling. Vegard kontrade: vad är rättvisa? Många kontinentaleuropéer menar att startnumret styr för mycket vid individuell start. Går alla samtidigt så är det lika för alla. I individuell start bildas lätt ”tåg” av åkare som kan hjälpa varandra, medan andra får gå helt ensamma, en förödande skillnad på en femmil. Debatten lär fortsätta.

Budskapet från denna diskussion är inte att det finns skillnader i synsätt, utan att vi diskuterar i ett öppet forum. Det är den stora förändringen och den pågår just nu. Längdåkningen håller på att upphöra att vara ett reservat för de egna, allt fler har åsikter och ännu bättre vore det om FIS blev mer öppet och kunde skapa fora för debatt och opinionsbildning.

Jag gick en tur upp mot Ullevålsetern i morse. Skönt att röra på sig. Uppe vid Toppidrottscentret vid Sognsvann, där svenska landslaget bor, såg jag den vita vallabussen och kom det inte märkliga vrål och stridstjut därinifrån? Man kanske laddar på Hedenhösvis? Ute i spåren såg jag en och annan svensk åkare glida runt i mörka glasögon. Själv läskade jag mig med lite solbaertoddy innan jag fortsatte klättringen upp mot Skjennungen. På vägen tillbaks mötte jag lämmeltåget, nej karavanen, av publikum i alla åldrar med en skog av norska flaggor spretande ur ryggsäckar och pulkor. En koreografi, tänkte jag.