Varför lockar melankolin?

Hamnade häromkvällen i en fullsatt sal i ABF-huset och fick höra Karin Johannisson presentera sin nya bok, ”Melankoliska rum”, som kommer ut nu i dagarna. Hur vi har uttryckt - och tillåtits uttrycka - vår ångest, vår leda och sårbarhet genom tiderna var temat. För melankoli, depression och utbrändhet har förstås alltid funnits, bara under olika namn. Karin Johannisson är professor i idé- och lärdomshistoria, och få kan som hon skildra hur mörka känslor definierats under historiens gång - hur till exempel det tillstånd som under antiken ansågs bero på stora vätskeflöden under 1700-talet orsakades av känsliga nerver, under 1800-talet av bortträngda känslor och idag av låga serotoninhalter. Och hur detta självklart påverkat känslans kulturella status.
Melankolin är en lockande känsla. Men varför? Och vad är egentligen melankoli? Freud definierade melankoli som en förlust av något som man inte vet vad det är. Karin Johannisson ställer frågan om melankoli kanske är en motbild till det vi försöker sträva efter idag: hälsa och styrka, kontroll och entusiasm.
En fascinerande tanke.
Fascinerande  är också, tycker jag, det faktum att över hundrafemtio människor (mest kvinnor förstås, men också några män, och i alla åldrar dessutom) ger sig iväg ut en mörk, slaskig marskväll för att lyssna på något så ålderstiget som ett föredrag. När nätet finns med facebok och twitter och alla möjliga former av virtuellt umgänge. De sociala nätverkssajterna till trots tycks den helt vanliga boken och den högst verkliga författaren fortfarande locka.
Åt detta kan man förundras och bli glad. Idag, lördag, öppnar utställningen Friend request på Kulturhuset. Om virtuell vänskap. Den tänkte jag gå och se. Och boken om melankoli? Den plöjer jag just nu och - ja, den är riktigt bra. Läs den!