Fruktansvärt

De senaste dygnen har jag, som alla andra, försök förstå. Det är inte lätt. Kanske är det omöjligt. De fruktansvärda dåden i Norge har förlamat mig på något sätt. Försöker läsa allt jag kommer över men står där ändå – brydd och förvirrad. Och mest av allt oändligt sorgsen.

Man läser om att förövaren använde sig av Modern Warfare 2 som en ”träningssimulator”. Fruktansvärt. Någonstans läste jag att han spelade resto druid – någon annanstans mage. Han gillade Fallout 3, Bioshock. Han var alltså som de flesta andra under 40 år i det avseendet. Han gillade tvspel.
Jag tycker inte att tvspelen bär stor skuld i det som skett. Man kan inte skuldsätta ett medium för en människas illgärningar. Jag är rätt säker på att terrordådet skett även om Breivik inte spelat en sekunds Modern Warfare.
Men jag kan ändå inte slå ifrån mig känslorna av obehag över att han i sitt manifest skriver att han ser på MW2 som en del av sin träningssimulator. Mer som det än som ett spel.

Hur ska man förhålla sig till detta? Det är ju egentligen precis samma sak som om han hade tittat på en dokumentär om militära aktioner, eller en krigsfilm. Närstuderar man saker tillräckligt så kan man lära sig grejer pretty damn well. Men att veta att han plockat upp ett spel och, till skillnad från en själv som fokuserar på att klara av banan, så har han fokuserat på tillvägagångssättet. Att han kallblodigt har tänkt sig levande människor som måltavlor. Jag förstår det inte. Jag kan inte greppa. Pissterror!

Det pratas en del om tvspelens ”ansvar”. Syndabockspratet. Av spelare själva. Som om vi måste försäkra oss att ingen skugga faller över spelen. Samtidigt verkar gärningsmannen ha gömt sig bakom en fasad av World of Warcraft. Han har duperat sin omgivning.
Men, mitt förnuft säger mig att det inte handlar om spelens roll. Det handlar om terror. Spelen är en bisats. Om ens det. I dessa dåd finns politisk övertygelse och syfte att orsaka massdöd, förödelse och rädsla – det är knappast så att Breivik plockat hela sin snedvridna övertygelse från spel och agerat utifrån det.
Men ändå, i maggropen. Jag kan inte släppa obehagskänslan över hur ett spel har hjälpt honom. Hur han tränat med hjälp av ett spel.

Nä. Jag kan inte få någon rätsida. Känslorna krockar och någonstans långt bak i huvudet skaver det om de allt verkligare spelen.