Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-18 12:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/spraket/2008/10/16/uppforsbacken-och-nedforsbacken-gar-bada-at-skogen-2030/

Språket

Uppförsbacken och nedförsbacken går båda åt skogen

En uppförsbacke och en nedförsbacke är samma backe. Samtidigt är de varandras motsatser. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig - det är ju så självklart att det inte behöver förklaras.

Egendomligare är att uppförs- och nedförsbacken rent språkligt förenas, så att de båda bildligt betecknar svårigheter och motgångar.

Att arbeta i uppförsbacke är att arbeta i motlut, inte att vara på väg uppåt. Värst av alla uppförsarbetare är antikens arme Sisyfos, som om och om igen, i all evighet vältrar ett klippblock uppför ett berg, för att just vid toppen få se det rulla ner igen.

Ett företag som har en rejäl uppförsbacke framför sig måste streta och ligga i för att nå toppen eller åtminstone ta tillbaka en förlorad position. Är det å andra sidan en nedförsbacke som väntar är det inte fråga om att färdas lätt och utan ansträngning. Det sluttande planet leder i längden mot bottenläget.

Företag, idrottslag och annat som sägs befinna sig i vilken som helst sorts backe, uppför eller nedför, bör man alltså vara försiktig med att satsa på. Det är också bra att veta om det är den bokstavliga eller bildliga innebörden som avses om man hör talas om en alpin skidåkare på väg utför, i en brant nedförsbacke.

Språket - och verkligheten - har flera motsägelser av det här slaget. Var i en bok befinner man sig när man börjar läsa i den? Längst fram eller längst bak? De flesta säger väl försiktigtvis i början.

Men man brukar bläddra framåt genom sidorna, för att när man kommit så långt fram det går med ens befinna sig längst bak. Att längre fram slutar inte bara i längst fram utan även i längst bak beror på att man i det första fallet följer läsarens rörelse framåt men i det andra betraktar en avlägsen slutpunkt från utgångspunkten.

Uttrycken flytta fram och flytta bak en tidpunkt är en god grund för misstag, mässfall och brustna hjärtan. Även tid är ju rum, och betraktar vi tiden som en axel på vilken vi flyttar punkter fram och tillbaka står vi där med samma sorts möjligheter som med boken ovan.

Flyttar vi fram ett möte på tidsaxeln genom att utgå från oss själva hamnar det närmare oss, som när vi säger "Kom fram till mig!". Flyttar vi i stället fram det genom att bläddra vidare i almanackans blad skjuter vi det längre bort på tidsaxeln - men framåt i tiden: "Vi ses längre fram!"

En erfaren mötessammankallande använder därför planeringsspråkets tidigarelägga och senarelägga.

Mer entydiga riktningsadverb är hädan 'bort härifrån' och dädan, 'bort därifrån'. Varifrån kommer dessa former? undrar en läsare. Ja, vadan?

I fornsvenskan fanns möjligheten att bilda riktningsord med ändelsen -an, med betydelsen bort 'ifrån'. Nordan 'från norr', hädan 'från här', dädan 'från där', vadan 'från vad'. (Jag förenklar språkhistorien något.)

Hädan - som lever i gå hädan 'dö' och dngenerated="true">vik hädan! och hädanefter - har slitits ner till hän, liksom dädan till dän.

Men medan hän är högtidligt, som i gå hän, är dän rent talspråkligt: "Ta dän katten från fåtöljen", "Fläcken vill inte gå dän!"

"Vadan och varthän?" är titeln på ett skaldestycke av Viktor Rydberg. I dag skulle det snarast heta "Varifrån och vart?". I denna tomtegåtedikt om släktledens gång hörs för övrigt "Tiden rulla ut sin ked". Det är annat det än den kantiga tidsaxeln.

Catharina Grünbaum