Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-24 04:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/spraket/2008/10/22/kvarnen-och-mollan-samsas-i-dagens-svenska-2029/

Språket

Kvarnen och möllan samsas i dagens svenska

Du har på ett ställe skrivit att latinets molinarius motsvaras av mjölnare på svenska. Hur hänger det ihop? undrar en läsare. Det borde väl motsvaras av möllare på svenska. Var kommer mjölet in?
En annan läsare undrar över ordet kvarn, som han inte har mött i andra språk. Där heter det mölla, med olika varianter.

Långt innan det alls fanns några kvarnbyggnader i vårt land och långt innan romarna skulle uppfinna yrkesbeteckningen molinarius fanns det verb som i de nordiska språken blivit mala och på latin molare. Släktskapen är ju uppenbar.

På latin är mola en kvarnsten, och till det ordet har senare bildats molarer, de krossande och malande kindtänderna, i motsats till de bitande framtänderna. Det byggnadverk som kvarnstenarna ingick i kallades molina, 'kvarn'.

Romarna var skickliga konstruktörer, och deras vattenkvarnar kunde studeras av imponerade germaner så långt upp som i den koloniserade Moseldalen.

Latinets molina blev på tyska Mühle, på franska moulin, på engelska mill, på danska mølle, på svenska mölla, och därifrån drog ordet vidare till finskan, som ju inte alls är släkt med de andra språken, där det blev mylly.

Men hur kommer det sig att molinarius, Müller, miller, møller och finskans mylläri inte blev möllare på svenska?

Det blev det faktiskt. I sydsvenska dialekter finns just formen möllare, och i fornsvenskan möter man också myllare, mylnare och mölnare.

Men eftersom mjöl är vad möllan producerar har det kommit att tränga sig in i ordbildningen, så att vi har fått mjölnare.

Mjöl har också sitt upphov i den gamla indoeuropeiska ordstammen mel, som går igen i mala och molare. På tyska heter mjöl Mehl, men i de nordiska språken skulle ordet råka ut för att vokalen "bröts" till ett j-inlett diftongljud - fenomenet kallas just urnordisk brytning. På motsvarande sätt bröts det som på engelska heter heart och på tyska Herz till hjärta, och earth, Erde blev jord.

En variant av mjöl är mjäla, som är benämningen på en just mjölfin gråaktig jordart.

Kvarn, i äldre tid kvärn, däremot, är ett gammalt germanskt ord med indoeuropeiska rötter, och det syftade ursprungligen på de enkla mal- och krossredskapen handkvarn, en tingest som kan begapas på månget hembygdsmuseum. Vattenkvarnar och senare väderkvarnar kallades möllor (med olika varianter), och det förklarar ortnamn som Mölle, Mölna och Mjölby i Östergötland, som under medeltiden skrevs Mölloby och Mölnoby.

Möllan är ännu, som det heter, språkligt produktiv. Vindmöllor kallar man i Sydsverige vindkraftverken, och det bruket har spritt sig uppåt landet och dessutom till Svenska Akademiens ordlista.
Men annars är det kvarn som blivit allmänordet i svenskan.

Mjölnaren och kvarnen tillsammans vittnar om hur språk och kulturer möts. Och fastän få lantbrukare i dag kör säckar med spannmål till kvarnen och återvänder med säckar med mjöl, lever ordspråket den som kommer först till kvarn får först mala. Det innebär att förmåner delas ut i tur och ordning, att man inte kan tinga dem i förväg och heller inte gå förbi kön.

I dag används ofta bara ledet först till kvarn. Det dyker upp i sammanhang som "säljes först till kvarn" och "Fiat först till kvarn, vill bara bli av med den" - det vill säga säljs till den som hör av sig först. Uttrycket har börjat förlora kontakten med den verklighet det en gång var rotat i.

Catharina Grünbaum