Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-22 06:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/spraket/2009/02/22/minns-vi-verkligen-vad-froken-sa-1732/

Språket

Minns vi verkligen vad fröken sa?

Kära nån, eller kära någon, som Pekka Langer på sin tid sade när han skulle tala vårdat i radio, kära nån då, tänker jag när ser hur ivrigt läsarna engagerar sig i frågan om stor och liten bokstav. Så många missuppfattningar som luftas och så mycket som fröken i skolan sägs ha lärt ut och som därför inte kan ifrågasättas, lika lite som skapelseberättelsen för en bibelfundamentalist.

Om något är en bibel i skrivregelfrågor är det Språkrådets ”Svenska skrivregler”. Urskriften från 1940-talet inhandlade jag inför gymnasiets uppsatsskrivningar, ett anspråkslöst häfte i gul kartong med ett blått band över: ”Skrivregler” utgivna av Nämnden för svensk språkvård. Inte anade jag då att jag att senare skulle få denna språknämnd som arbetsplats i nästan två årtionden och att jag många gånger skulle få anledning att undra över varifrån lärarinnorna i skolan, som så många hänvisar till, hämtat sina uppfattningar – om dessa nu verkligen var riktigt återgivna, vilket jag emellanåt betvivlar.

”Min skolfröken lärde mig att ord som vänerfiskare och stockholmsflicka ska skrivas med liten bokstav. Varken fiskare eller flicka är ju namn”, så lyder resonemanget hos flera läsare.

Visst, fiskare och flicka är vanliga substantiv. Men sammansättningen inleds med ett namn, Vänern, Stockholm, och det ändras inte. I gamla ”Skrivregler” exemplifieras sammansättningstypen med bland andra Lapplandsresa, Kalmarsundsströmming och Grinifångar – andra världskriget låg bara några år bort, och för språkfolk var den nordiska samhörigheten stark och nazisternas interneringsläger Grini i det ockuperade Norge en verklighet.

I avledningar däremot, som i motsats till sammansättningen har ändelser som inte fungerar som ord, skriver man med liten bokstav: stockholmare, kalmarit, bodensare (invånare i Boden), italiensk, kenyansk.

”Men ord på -bo ska väl ändå inte ha versal? En bo är ju inget eget ord”, lyder nästa invändning mot versalerna.

Det är riktigt att man numera inte använder bor (eller boar) om människor som lever på en viss plats. Men i ord som stadsbo, kustbo, nabo ’granne’ är det ändå rimligt att se -bo i första hand som ett sammansättningsled, inte som en avledningsändelse. Och även om gamla ”Skrivregler” meddelade att både Motalabo och motalabo går för sig har skrivningen med versal varit den som rekommenderats; den markerar att man ska inställa sig på att möta ett ortnamn.

”Varför ska man skriva Moderatledare med stor bokstav? Man skriver väl inte ”Norskvän” om någon som gillar Norge?”

Nej, men så är norsk heller inget namn utan ett adjektiv. Man skriver alltså norskvän men Norgevän. I en moderat ledare (hur det nu ska tolkas, eftersom ordet moderat har fått dels en allmän betydelse, dels en partipolitisk) är moderat adjektiv. Det rör sig om en ledare som är moderat.  I Moderatledare rör det sig om ledaren för partiet med namnet Moderaterna.

Frågorna om stor liten bokstav kan fylla flera spalter. Hur mycket av den varan står ni ut med, kära läsare.