Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 12:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/spraket/2009/04/19/jungfruns-uppgang-och-fall-2752/

Språket

Jungfruns uppgång och fall

Rätta artikel

Somliga ord gör en klassvandring. Den i dag högst anständiga flickan, till exempel, var från början ett lättfärdigt stycke. Ordet hänger ihop med flik, om kläder som öppnar sig på ett mindre sedligt sätt. Men det var länge sedan, och i svenskan har flicka åtminstone sedan äldre nysvensk tid, det vill säga 1500-talet, varit normalordet för ett barn eller en ung varelse av kvinnligt kön.


Tjej var i min barndom slang,  och många äldre rynkade på näsan åt det, gärna med hänvisning till att det var ett ”zigenarord”. I dag har det tagit sig upp till vardagsnivå, och damer som en gång vägrade att ta ordet i sin mun kan nu på sin ålders höst med ett litet skälmskt skratt samla väninnor till en tjejmiddag.
I ursprungsspråket romani häftar inget nedsättande vid tjej. Där betyder det ’flicka’, ’dotter’.


Andra ord har vandrat i motsatt riktning.
Jungfru är ett av våra många medeltida lån från tyskan.  Stolts jungfru var från början förbehållet adelns unga mör. Senare skulle jungfrun sjunka ned till den framväxande borgarklassen för att under 1700-talet användas även om unga ogifta kvinnor i städernas lägre skikt, de som i officiellt språk annars kallades pigor.  ”Jungfru är snart en föraktelig titel, som inga andra än tjänstefolk kunna tåla”, skriver historikern Sven Lagerbring 1764, och jungfru skulle sedan i ett par århundraden användas om tjänsteandar i hushållet, tills de på 1920-talet började omvandlas till hembiträden (fast de bodde i jungfrukammaren).

Denna deklassering av det en gång så förnäma ordet misshagade förstås bördsmedvetna unga damer, och utvägen blev en ny titel. ”Adeliga jungfrur av medelmåttiga villkor mena sig ingen ära hava, om de icke få heta fröknar” upplyser Olof von Dalin 1733.
Titeln fröken, också ett tyskt lånord med betydelsen ’liten fru’, hade varit ett privilegium för kunga- och grevedöttrar. Nu blev den alltså allmänt adlig. Borgarflickorna titulerades mamsell (av franskans mademoiselle, ’liten madame’).
Men ståndsutjämningen var igångsatt, och 1866 genomfördes den så kallade frökenreformen på initiativ av tidningen Aftonbladet, och med den kunde även borgerskapets ogifta döttrar kalla sig fröknar.


Det gjorde också tituleringsfrågan lättare. Några årtionden tidigare hade tilltalet vållat Carl Jonas Love Almqvists unge sergeant Albert  i romanen ”Det går an” (1839) visst huvudbry. Ombord på ångaren ”Ynge Frey” försöker han inleda en lätt kurtis med Sara Videbeck, som han inte kan placera socialt. När han först ser henne bär hon en liten hatt, som en borgarflicka, och bör således tilltalas mamsell. Men när hon installerat sig på fördäck, bland det enklare folket, byter hon till en silkessjalett , ”sådana som ’jungfrur’ bruka. Frågades alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru?”
Albert försöker med bådadera, till en början utan riktig framgång.

Fröken som allmän titel för ogifta kvinnor, oberoende av samhällsklass, skulle hänga med i ungefär hundra år till. Mot slutet av 1900-talet blev såväl herrar som fruar och fröknar väldigt sällsynta. Endast äldre personer utbrister väl i dag på en restaurang  ”Fröken, får jag betala”, och i den mån man i dag möter en livs levande fröken är hon, gift eller ogift, lärare (inte lärarinna).

Såvida hon inte är en han. När förskolebarn säger ”fröken Mats” har ordet slagit in på en väg som adeliga jungfrur aldrig hade kunnat föreställa sig.