Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-27 02:26

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/spraket/2009/05/10/pilgrimer-och-madammer-3078/

Språket

Pilgrimer och madammer

Hur kommer det sig att madam får två m i böjd form, madammen, madammer, medan pilgrim bara får ett, pilgrimen, pilgrimer? Båda slutstavelserna uttalas ju på samma sätt, med kort vokal!
Så frågar en läsare efter min språkspalt om ordet madam den 24/4.

Vårt rättskrivningssystem är långt ifrån konsekvent, och även om språkvården har till uppgift att försöka göra det mer följdriktigt stöter den ofta på inre konflikter. Språket snåriga historia är inte alltid lätt att ingripa i.

En grundregel i det svenska ortografiska systemet är att kort vokal ska följas av två konsonanter: lamm, damm, matta. Med en enkel konsonant blir vokalen lång: lam, dam, mata.

Nu har vi trots det en rad ord med nasal konsonant, m eller n, som inte dubbeltecknas: han, hon, dem, kan, kom, kam, stim, flum, gram, gym, madam.  Senare tiders lånord får också iliknande fall ofta behålla sin ursprungliga stavning: pop, hit, hip-hop, rap, spam.
Men om sådana ord förses med ett efterled som börjar på vokal, då blir den extra konsonanten nödvändig: komma, kammen, stimmet, flummig, programmet, gymmet, madammer, poppig, hitten, hip-hoppen, rappare, spamma.

Hade jag nu skrivit om fransyska madamer hade det blivit med ett m – en fransk madame är en vuxen kvinna av vilken samhällsklass och vilket utseende som helst, medan en svensk madam, utan e på slutet,  är  –  eller snarare var – ett stadigt fruntimmer av lägre stånd.  Stavning kan sannerligen göra skillnad på person.

Pilgrimen då – varför får inte han eller hon sitt extra m?
Återigen är det språkhistorien som osynlig lägger ett hinder i vägen för dubbelkonsonanten.
Pilgrim är en förvanskning av latinets peregrinus, som betyder ’en person som kommer utifrån åkrarna (latinets ager)’, det vill säga ’en som kommer resande från en annan ort (än Rom)’, senare ’främling’, ’resande’ och till sist ’vallfärdare’.
Alltsedan ordet kom in i svenskan har det uppträtt i många former: peregrin, pelegrijm, peregrim, pilagrim, och då har i-et varit långt, med pluralformer som peregriner, pilagrimar.
Så småningom har huvudtrycket hamnat på första stavelsen, och då har den mindre betonade slutstavelsens vokal blivit kort, som i dagens pilgrim. Men stavningen pilgrimen, pilgrimer har inte ändrats.

Gåtfullt för mången är att ordet döma skrivs med ett m medan gömma får sina regelbundna två.
Men även denna oregelbundenhet har sin förklaring: döma har ursprungligen haft ett långt ö-ljud. Än i dag förekommer, om än sällsynt, uttalet dom och domare med långt o.

Vi får leva med en rättstavning som inte i allo motsvarar uttalet. Det är det pris vi betalar för att ha en levande kontakt med så väl andra språk som vår egen språkhistoria. Men priset kan givetvis diskuteras i många enskilda fall.