Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 18:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/spraket/2009/11/01/ondare-och-godare-5202/

Språket

Ondare och godare

Än i dag får jag frågor om en språkregel som sade att man inte fick använda formerna saktare och saktast. Sakta, javisst, men sedan skulle det heta långsammare och långsammast.
Var denna regel finns formulerad har jag inte kunnat finna, men jag har själv vuxit upp med den. Vad den grundar sig på är ännu obegripligare. De regelbundna saktare och saktast har använts sedan sakta lånades in från tyskan på medeltiden. Men regeln tycks ha haft effekt: i Språkbankens textmaterial från 1900-talets andra hälft och fram till nu är fallen av saktare en obetydlighet mot de hundratals långsammare.

Det finns en rad adjektiv och adverb som av skilda skäl inte låter sig kompareras med regelbundna böjningsformer utan får så kallade suppletiva former, tilläggsformer: gammal- äldre- äldst, bra-bättre-bäst, dålig-sämre-sämst, ond-värre-värst, liten-mindre-minst.
Men även här kan man i vissa fall föredra vanlig böjning: godare mat är kanske inte alltid bättre mat ur näringssynpunkt, det ondaste såret är inte alltid det värsta.
Dålig böjs sämre, sämst eller värre värst, men dåligare och dåligast erkänns ändå av ordböckerna när det rör sig om hälsa och vandel. Ett dåligt samvete kan sålunda bli ännu dåligare och de dåligaste motiven för en handling är moraliskt klandervärda medan de sämsta bara är de som inte håller streck.
Man kan må både sämre och dåligare i magen, men handlar det om psykiskt illabefinnande är det snarare dåligare man mår när tillståndet förvärras.
Att komparera ett verkligt illamående med sämre eller dåligare spikar dock inte fullt ut de tilltagande kväljningarna. Här får man ta till alternativet mer och mest illa. De icke existerande formerna må illare och må illast skulle onekligen fylla en lucka i språket när vintersjukan sätter in.

”Suffixkomparation av äkta och stilla avvisas av de flesta språkbrukare”, skriver Svenska Akademiens grammatik. Det stämmer måhända: beläggen i skrift är få. Men det är svårt att invända mot formuleringar som ”Den sucken klingar i våra öron äktare än mången så kallad bekännelse” och ”En sådan dikt framstår för mig som den sannaste och äktaste”, liksom ”äktaste guld” – en förstärkande form av ”äkta guld”. Och vad är det för fel på ”Den stillaste sommarkväll, stillare kan det inte bli”?

För ord som praktisk, nitisk, formell, direkt och tänkbar rekommenderar språklärorna komparation med mer och mest. Men i takt med att detta böjningssätt tycks bre ut sig alltmer, understött av engelskan, även i så enkla fall som mer ung i stället för yngre och mest lat i stället för latast, vore det inte ur vägen att låta praktiskare, nitiskast, formellare, direktare och tänkbarast också få sin erkända plats i språket.