Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-01 09:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/spraket/2010/02/21/inlarda-normer-en-del-av-sprakkanslan-6386/

SPRÅKET

Inlärda normer en del av språkkänslan

Större än jag eller större än mig? I denna outslitliga fråga tycks språkbrukarna vara indelade i tre skilda grupper: de som håller på än jag (är), de som anser det bevisat att än mig är lika riktigt, eftersom det heter han är större än sin bror (man kan inte säga större än sin bror är) och de – kanske den största gruppen – som säger större än mig utan att alls bry sig om språkivrarnas bataljer.

Språkpoliser kallas ibland de som håller på att det ska heta större än jag, liksom ur en synvinkel men från en synpunkt, ett slags ost, inte en slags ost, du hade kunnat säga nej, inte du hade kunnat sagt nej, var bor du, inte vart bor du.

Deras krav på korrekt svenska påstås inte sällan spegla ett behov att visa överlägsenhet, skilja agnarna från vetet, sätta folk på plats.

De så kallade språkpoliserna å andra sidan säger sig ofta inte alls ha de motiven. De vill bara skydda språket från övergrepp. De lider och kvider när de ser svenskan misshandlas. Språkfelen skär i deras ögon och öron som illa stämda färger och falska toner.

VISST KAN MAN med en viss sorts logik ”bevisa” att något är rätt eller fel eller ingetdera.  Underförstår man ett är  – eller motsvarande verb –  blir resultatet han är större än jag (är), hon springer fortare än jag (springer). Har man inte någon känsla av att ett underförstått verb lurar i fortsättningen kan det falla sig lika naturligt att säga än mig. Så gör man i flera andra språk: hon er smukkere end mig, he is older than me (eller than I am, men inte than I ), elle mange plus vite que moi. 

Vi är säkert ganska många som i unga år i alla fall någon gång har blivit rättade för att vi spontant sagt större än mig. Och ännu fler har nog först genom språkspalter och läroböcker inhämtat att ett slags ost är mer korrekt än en slags ost: även om man tänker mest på osten heter det ju ett slag.

Språkforskningen talar här om artificiella normer, det viss säga normer som man behärskar för att man lärt sig dem, inte för att de grundar sig på den spontana språkkänslan. Artificiell, ”konstgjord”, ”konstlad”, har här ingen nedvärderande innebörd.

Sådana inlärda normer har hos många av oss blivit en del av själva språkkänslan, lika äkta som känslan för att det inte kan heta ge boken till jag eller hon springade. De upplevs ingalunda som artificiella. Det bör de ta hänsyn till som gör sig lustiga över språkpoliser. Å andra sidan bör de som uppträder som språkpoliser oftare försöka sätta sig in i varför språket blir som det blir.