Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-13 05:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/blogg/sthlmimitthjarta/2010/10/14/sodermalm-1850-8288/

STHLM i mitt hjärta

Södermalm 18.50

Jag och två kompisar tar Södermannagatan norrut för att äta kebab. Ganska skön kväll och vi skrattar. Mellan Åsögatan och Kocksgatan ser vi en upp­jagad kvinna.

Så snart vi går upp mot henne ser vi mannen ligga där på en parkbänk. Han är knallröd i ansiktet. ”Vakna!” Örfilar forehand, backhand om vartannat. ”Vakna!”

Hon drar ut nålen ur armvecket på honom och får syn på oss. ”Kan någon ringa ambulans?! Vaffan ring!” Jag blir stressad, ringer och ber om en ambulans snarast.

Telefonrösten ber om ett exakt gatunummer. ”Jamen inte vet jag?!”, säger jag irriterat. Mannen är nu blå. ”Har du något postnummer då?” frågar hon. Jag hinner halvvägs in i en utskällning innan jag lägger på då jag inser att jag slagit 118?118 i stället för 112.

Under tiden har den upprörda kvinnan tagit fram sin egen telefon och slagit larm. En ambulansduo anländer och lunkar luttrat fram med ett munstycke. Lika luttrat rabblar kvinnan mannens sjukhistoria.

Lungräddningen funkar och mannen i lila börjar kräkas. Skakade går vi vidare mot kebaben och särskilt jag är lättad över att jag inte behövde bli dödligt klantig.

ossi.carp@dn.se