”Farlig lek i Björkhagen” löd rubriken. Därunder en bild på en liten gosse som visar upp sina sönderbrända galonbyxor.

Och så ännu en rubrik:

”Pojkes kläder i lågor, antändes av riseldar”.

Det är min debut i DN. Jag är fyra år och har hamnat högst upp på första sidan. ”Storskrikande och kringvärvd av eld som en levande fackla kom fyraårige Jan Falk springande mot hemmet” heter det i ingressen.

Det har hunnit gå på dagen 60 år sedan händelsen och jag är tillfälligtvis tillbaka på platsen.

Där det då hade huggits bort skog och sprängts i berg står i dag ett nedslitet centrum och ett niovåningshus. T-banan intill går ända till Skarpnäck, men 1952 åkte man 79:ans buss, som vände in mot stan just här.

Det var busschauffören som räddade livet på mig. Han vräkte ned mig i snön och kvävde elden med sin stora uniformsrock. Sedan blev jag omplåstrad på barnsjukhuset Samariten på Ringvägen.

32 år senare mötte jag min räddare igen i ett reportage. Visst mindes han de meterhöga eldslågorna och all dramatik, men det han i alla år undrat mest över var hur DN fick nys om saken.

Plötsligt hade en journalist och en fotograf dykt upp hemma hos honom.

Ingen aning, sa jag.

jan.falk@dn.se